Imorgon är det nyårsafton. Vilket innebär att svenska folket super ner sig, äter alldeles för mycket, spenderar pengar på fyrverkerier som skrämmer djur och hånglar med främlingar. Ett och annat eventuellt bråk lär väntas också. För mig innebär nyårsafton dagen då min morfar dog 90-91. Jag firar hans minne och försöker intala mig själv att "nästa år ska fan bli bättre".
Så. Om jag lite snabbt ska summera året som gått, från 30 december förra året tills idag så ser det ut såhär: Jag hade varit förlovad i ca en vecka med min underbara fästman. Nyårsafton bestod av att vi vaknade, myste och gjorde oss i ordning för kvällen. Jag rökte min fina vattenpipa halva dagen och sedan vankades det mat. Av någon anledning så de senaste tre åren har jag alltid käkat potatisgratäng och fläskfilé till nyår, oavsett var jag varit någonstans... Sen spelade vi något shot-spel som gjorde oss på "partyhumör", om man får säga så... Kvällen gick lite längre och tillslut så hade jag och min fästman vårt allra första bråk. Sen skulle vi ut på stan i Helsingborg, vilket var fan så onödigt, för det var fullt överallt. Så vi åkte hem och lade oss.
Efter det så är nog året en jävla sörja.
Sista skoltiden var kass. Jag och Lisa söp ner oss varje helg (det var visserligen kul xD). Det tog slut med fästmannen. Jag blev med barn och fick missfall. Träffat män som allihopa varit fel. Gått ner i vikt. Gått upp i vikt. Flyttat 45 mil norrut. Sökt jobb. Jobbat. Medverkat i diverse talangtävlingar. Haft en del sex, rökt en del cigg, druckit en del sprit.
En av höjdpunkterna under 2007 var att jag skaffade kissekatt. Älskade Sixten.
Jag skulle kort och gott vilja kalla 2007 för det SÄMSTA året i mitt liv. Thank you very much. Vilket egentligen borde få mig att vilja att nästa år ska bli sjukt bra. Men jag önskar mig själv fan inte ett gott år och ingen annan heller. Jag ska ändra mig totalt. För man har ingenting för att man är ärlig och trevlig och glad. Så jag ska börja ljuga, vara cynisk, otrevlig och sura hela tiden. Det kommer säkert misslyckas, men fan, fan, fan för de som kommer i min väg nästa år, de som bara försöker förstöra ens liv. Jag ska förstöra era också.
År 2008 inleds med att jag flyttar till en ny egen lägenhet. Dvs, jag flyttar hemifrån för TREDJE gången. Har skaffat riktigt fina möbler, så jag hoppas verkligen att det kommer bli bra. För i min lägenhet ska jag sitta varje dag efter plugget och inte umgås med någon. Jag är trött på folk.
Kära morfar. Imorgon är vi många som tänker på dig på allt du betytt för oss och allt du fortfarande betyder. Du var den ärligaste människan någonsin och vi har alla försökt att uppnå det idealet men jag är inte säker på att det har gått så bra... Morfar, fick du någonsin ta skit för att du var snäll mot alla som passerade dig? Är det helt enkelt godhetens förbannelse? Morfar. Inget har varit sig likt sen du försvann. Familjen är splittrad och ingen orkar hålla ihop längre det har blivit som ett tvång. Alla dina flickor, morfar. Kvinnor som borde hålla ihop det borde vara systrar och mödrar mot världen. Och du... jag känner mig så hopplös för att jag är yngst. Jag hoppas att jag inte gjort dig besviken och att jag aldrig kommer göra det. För mig lever du alltid, morfar.
Jag har förträngt morfars död. En dag så fanns han bara inte där längre. Han var ju min bästa vän.
Man kan nog bara vara glad till en viss gräns, sen går det över.
Nu var det många dagar sedan jag uppdaterade bloggen. Vad ska jag skriva?
Jag jobbar och står i, kommer hem halv tolv varje kväll och har ont i hela kroppen. Det är så det ska vara har jag hört.
Jag har blivit antagen till engelskalärarutbildningen vid Uppsala Universitet, börjar efter jul. Lägenheten är definitivt min nu, får kontrakt i veckan. Ser fram emot fetinglönen som kommer i slutet på januari. Då ska jag jävlarimig försöka hitta en fin dator.
Livet rullar på och är allmänt tråkigt. Det är verkligen skittråkigt. Även om man har kul korta stunder, så vad är roligt med livet egentligen..? Ibland blir jag rädd över att jag lever, det är ju hemskt. Att leva alltså, inte att bli rädd över det.
Jag saknar dig. När du ringde mig igår morse så hoppades jag på att det skulle vara för en annan anledning än just den det var. Vad som helst som skulle kunna lappa ihop det trasiga i vår relation. Du frågade mig åtminstone hur jag mådde. Det var väl något.
På senaste tiden så har jag upplevt att du ser dig själv som... solen, eller något och att alla vi andra är små planeter som kretsar runt dig och är beroende av dig. Men jag tänker aldrig bli en planet. Jag är en stjärna. En av miljarders miljoner andra stjärnor, men likväl hellre än stjärna än en planet.
Det känns som att så fort jag öppnar munnen för att säga något så är det fel. Du finner ingen substans i det jag säger, utan vänder konversationen kvickt till att handla om dig. Men var finns jag då? Är jag ingenting?
Jag känner förakt när jag tänker på dig nu. Jag blir nedstämd och aggressiv av att tänka på dig, på grund av vad du har utvecklats till. Jag tycker inte om det och jag tycker att du bör se över den du har blivit istället för att bara flyta med. Det finns faktiskt fler än en person i ditt liv och om jag en gång var speciell för dig, så betydde den perioden ingenting om du inte igen kan visa den tillit och värme som du gav mig.
Det gör ont att förlora en vän, det är värre än att förlora kärlek.
How am I gonna stop it if you wanna give it all to love? When I'm on your side And I understand you're the only one to know whether wrong or right Let your heart decide.
Kryssningen var grymt kul. Allt var så bra. Förutom lite väl mycket sjögång för mitt tycke!
Och jag ska tillåta mig själv att bli lite ledsen nu... På grund av att jag fick fel nummer så är det som att han inte existerar längre... var det verkligen så det skulle vara? Nej. Det var inte så det lät i alla fall...
Jag tänkte ta ett par sekunder för att introducera mina tre bästa vänner.
1. Ironi. Ironi har två betydelser, 1;Från engelskan: inträffande av något oväntat (som man helst försöker undvika eller det sämsta/värsta/mest otippade tänkbara för situationen) och 2; Från grekiskan: "hyckleri". Nummer 2 alltså att man säger en sak, men menar en annan. Denna sorts "humor" som jag skulle vilja kalla det, genomsyrar hela mitt jag och hela mitt liv. Jag har råkat i onåd många gånger på grund av min ironi, men tanken på att vara grå och tråkig och bara acceptera allt som det är kan ta kål på mig. Gråa och tråkiga människor existerar inte i mitt liv. Dubbelironi och trippelironi är mycket, mycket underhållande. Då kan man vara säker på att man mött någon som förstår en ^^
2. Sarkasm. Sarkasm kommer från det grekiska ordet "slita sönder kött". En sarkasm är skenbart humoristisk med en stark underton av ironi och har för avsikt att håna eller kritisera personen eller vem man nu säger den till. Därför är det grymt kul, att håna någon på skoj för något som de tror att de är bra eller dålig på, för då blir personen upprörd och när han/hon blir det, då kan man vara säker på att man lyckats.
Min tredje bästa vän var meningen att det skulle vara satir, men jag kommer inte på något bra sätt att förklara den...
Well. Det finns en text som alltid att har berört mitt hjärta så djupt att jag nästan alltid har börjat gråta. Nu gör den mig stark och får mig att förstå att jag måste sluta fly från mina problem.
Tror du att ensamhet kan dölja vad du känner? Göm dig så får du ingenting, Jag kan förstå att jag har plågat mina vänner, som dom har sett mig dra omkring.
Det fanns nätter då jag frös i ensamhet. Jag förnekade väl då hur sekunder kunde bli en evighet när jag kommit bara för att gå
Be mig så stannar jag kvar. Vill du veta vem jag är? Be mig så stannar jag kvar. Det finns inget som hindrar oss här.
Hur många dagar har jag lämnat att försvinna när jag förbannat att dom fanns? Letar du värme där ett hjärta slutat brinna har du din själ nån annanstans.
När jag trodde att jag hittat vad jag drömt har jag svävat i det blå. Vad jag sedan var på väg till har jag glömt när jag kommit bara för att gå.
Be mig så stannar jag kvar Vill du veta vem jag är? Be mig så stannar jag kvar. Det finns inget som hindrar oss här.
Kanske är det här det finns en plats ändå för främlingen som alltid kom men bara för att gå.
Jag kan tvinga mig att stanna om du vill, men det enda jag kan få är en känsla av att inte finnas till om jag kommit bara för att gå,
Be mig så stannar jag kvar Vill du veta vem jag är? Be mig så stannar jag kvar. Det finns inget som hindrar oss här.
Jag läste hans annons och kände mig hopplös. Hopplös för att hela mitt jag stämmer med det han söker, men för att jag bara är en vän.
Sådana saker som får mig att önska att han och jag aldrig hade börjat samtala seriöst. Att jag kanske hade hittat honom nu istället. Men hur patetisk vore inte jag i sådana fall? Å andra sidan hade jag inte haft en aning om hur fantastisk han faktiskt är. Det kanske är bättre att bara låta honom gå... let the sand run through my fingers and set the doves free.
Måste bara tillägga till dagens inlägg att forskarna har förstört mitt liv som vattenpiperökare. Bara för att deras forskning visat att det är extremt hälsoskadligt att röka vattenpipa. Bite my ass. Det skiter jag i. Bara för det så behöver de inte höja priset så jävla extremt på tobaken. Och nu säljs knappt längre tobak som innehåller tobak. Nä, nu är det örter. Bite my ass igen.
Jag skulle inte klara av att se honom med någon annan, därför har jag tagit avstånd. Vet inte ifall det kommer att fungera, men det är värt ett försök...
Jag måste lära mig själv acceptera att han aldrig kommer bli min och sluta leta efter män som kan bräda honom. Det finns nog ingen som kan bräda honom, men jag kanske finner någon som kommer nära. Jag måste hitta någon som står ut med mig på alla sätt. Min frågvishet; nyfikenhet; impulsivitet; spontantitet; mina med- och motgångar; min narcissism; sarkasm; humor och min glädje. Jag måste finna den som vågar stå bredvid mig i stormens öga, som kan se på mig och se sig själv i mina ögon. Någon som stimulerar mig intellektuellt och som förstår mina drömmar och mål.
Jag ber säkerligen om för mycket, för annars vore jag inte ensam nu.
Open your eyes and follow your heart, sense is not much worth in the game we're playing.
Du och jag vi är som natt och dag Våra blickar möts vid gryningen där vilsna själar söker tröst Ingen annan rör mig som du ingen annan upprör mig som du men i en handvändning är du försvunnen och tomheten är total fenomenal fatal katastrofal! Tankar jag aldrig skulle kunnat tänka mig själv tänka tänker jag och de sänker mig För vad är natt utan dag Och vad är "jag"... utan "dig"?
Jag tror på ödet. Och det är fantastiskt vilka saker som kan ske bara över ett par timmar.
"Min lilla pingla". Åh, vackra du.
Imorgon bitti, eller ja, egentligen idag, så bär det av till Bollnäs. It's been a crazy long time since the last time I met that city. Ska dit för att träffa Johan som jag inte sett på 11 år. Jag är nervös, believe me! >_<
Texten som följer handlar om vägen till alkoholism och det är fan läskigt att läsa texten och lyssna på låten och förstå precis vad som menas. För det är ingen lögn - när allt bara går utför, så känns det så jävla bra att supa sig full och slippa tänka på det.
I twist and turn In the darkest space Can't find my worth As I numb the pain
Glass to the sky With a blacktooth grin This whiskey smile Takes me down again
I'm cold and I'm so afraid That I'm too weak and I can't change
[Chorus:] I've been buried alive and I don't want to be here anymore Reached out a thousand times for A hand to pull me from below I've been buried alive in a world Of constant sorrow Reach down tonight and set me free... Save tomorrow
Another shot Slip into the haze Another night Soaked in my disgrace
Toast to the lie I'll raise my glass and run A wasted life What have I become?
[Chorus]
Save tomorrow Save tomorrow
Let me breathe again Show me where I begin To find the will to change Before I lose everything
[Chorus]
Reach down tonight and set me free And I will follow
Jag förstör varenda relation jag har med folk just nu. Och det beror på att jag inte orkar vara annat än brutalt ärlig. Fan.
I'll rest my head on your pillow say it's fine, say it's alright I'll rest my heart in your hand Say it's okay, say you'll be mine
Our two souls are meant to be one I see it in your eyes I saw myself - the curtain call The flames are burning high now
You are my playwright, it's time to cast the show I want the lead in the story of your life I know the right lines for both act one and two and I know how badly you want a perfect ending So let's stop pretending we're not Ready to fall
I'll make one moment eternal If you'll stay here, baby, if you'll stay I'll cry your name into the night If I can't have you in any way
Our two souls are meant to be one I see it in your eyes I saw myself - the curtain call The flames are burning high now
You are my playwright, it's time to cast the show I want the lead in the story of your life I know the right lines for both act one and two and I know how badly you want a perfect ending So let's stop pretending we're not Ready to fall Ready to fall
So let's stop pretending we're not ready to fall...
Ja, jag skrev en ny låt ^^ spelat in den och allt också. Kass inspelning, haha, inte bara kass, riktigt svinkass. Men jag är nöjd. Den första hela låten sen...förra hösten? Är det så...? Shit. Massor av händelser som inspirerat denna i alla fall.
Jag är så gruvligt rastlös. Jag har massor av spring i benen, dock inte särskilt mycket energi just nu, men jag vill ändå göra något... Rastlösheten gör mig galen. Skapar en obeskrivlig tomhet i mig.
December och beskedet från antagningen känns avlägset... December och hoppet om att se mig själv i TV känns också avlägset.
Jag vill återfå oskulden. Fast utan smärtan den innebar då! Jag vill inte bjuda ut mig för lätt åt de männen jag träffar. Jag har bestämt mig.
Ni vet hur det var i början av tonåren när man var ensam med den man tyckte om... man var så nervös och vågade knappt säga ett ord, för att spänningen i rummet var så hög. Den stämningen botar jag och fruktansvärt många andra med att i dagens läge, lägga sig ner för männen. Jag vill återta den unga tonårskåtheten, pirret i magen. Hånglet - vad hände med det? Det verkar inte finnas tid för det. Och jag skyller på männen. Förlåt alltså, men jag gör det verkligen. Jag vill gå omkring i flera veckor och bara känna spänningen i kroppen varje gång man möts. Underbart.
Detta inlägg blir av en väldigt privat kaliber känner jag nu. Men jag struntar i vilket, har inget att dölja. Jag ska avslöja lite "dirt" tänkte jag. Jag låter ingenting när jag kommer. Senaste gången jag lät när jag fick orgasm var när jag var 15. Med mig själv. Jag stönar heller inte under samlag ifall det inte gör ont. Stönar jag = ont. Stönar inte = skönt. Undantagsfall finns dock, då vissa faktiskt vet vad de ska göra med snabeln, då kan jag stöna för att det är skönt, det är alltså inte ett medvetet ljud.
Jag är så överjävligt trött på sex. Helt tappat lusten. Trodde aldrig att det gick att mättas, men tyvärr skyller jag återigen detta på alla överkåta män. Jag tänder inte på någonting längre. Jag kan bli lycklig av att se en stark blick från ett par vackra ögon, men det tänder mig inte. Jag avskyr att se någons vältränade mage, likväl som jag avskyr att se någons fläskiga håriga mage. Det första alternativet har jag alltid blivit glad av tidigare. Jag spyr på allt sådant här snart. Det finns viktigare saker i livet än sex.
Jag vaknade och klev ur sängen vid 9 idag. Jag är stolt över mig själv. Sen käkade jag frukost och satt vid datorn ett tag tills jag vandrade iväg och handlade lite nödvändigheter. På vägen hem så började det regna och då tyckte jag att det var fruktansvärt onödigt att jag bor så långt från affären =/ När jag kom hem så åt jag lunch, duktig jag. Drack lite energidryck, blev helt off som jag blir av k'off'ein och somnade på soffan. Om det ska vara helt rätt så ska jag äta mellanmål nu, vilket jag tycker är helt värdelöst eftersom att jag inte är hungrig och det är middag om kanske en timme...
Du vet att jag har tampats med min vikt i åratal. Jag har varit ofrivilligt anorektisk, då jag inte ens visste att jag var sjuk. Det var min omgivning som berättade för mig att jag var sjuk. Där började det. Jag har fortfarande anorexia, det ligger latent just nu, man kan aldrig bli helt fri från en sådan omvälvande sjukdom, men att du sade en sådan sak kan påverka mitt undermedvetna såpass att jag kan vakna upp en dag om ett par månader och bara vara skinn och ben, utan att ha fattat själv att jag har slutat äta. Det var det som hände när jag insjuknade.
Det går inte en dag utan att jag tänker på det och är så tacksam över att det finns folk som ser till att jag äter. Jag äter för lite, men jag stoppar i alla fall in något i munnen.
Du har uppenbarligen inte förstått att det är det största problemet i mitt liv? Hur svårt det är för mig att njuta av mat? Hur katastrofalt blottad, sårad och blödande jag känner mig just nu..?
Jag slängde på luren i ditt öra. Det gör ont när ens närmaste inte kan ha medkänsla och förstå vad som inte passar sig att säga i en viss situation. Och just -det- passar sig aldrig att säga till mig. Inte på skämt, aldrig någonsin. Hur kunde du..? Hur kunde du vara så kall?
Ännu en dag igen Jag vaknar upp med tystnaden Åh, står där lika vilsen som ett barn Och som en våg kommer saknaden Och den sköljer över mig I samma stund ser jag sanningen Jag ska leva utan dig
10 grader ute och det sades att det skulle snöa idag. Inte vad jag sett i alla fall!
Against the sky Streams of light Call out to me and you We leave as one We've just begun To find the solace we're due This is the life we must choose
[Chorus:] We will make a brand new start From the pieces torn apart The break of day is before us Cast your sorrows to the wind Let the highway take us in As we escape the disorder
This desert road That we call home This is our destiny We'll chase the setting sun As we outrun A life of agony God how we ache to be free
Just nu vill jag verkligen skriva en miljard låtar om nu och då och sen och allt som inte finns.
Det verkade så lovande. Träffade en kille som föll mig perfekt i smaken... och så avslöjar han nu att han inte vill ha något seriöst.
Och nu inser jag hur ont det gör över Calle... "Ja, jag har träffat någon som jag tycker mycket om...". Varför duger inte jag..?
Sitter här och gråter till Alter Bridge's nya platta "Blackbird", fortfarande iförd myskläderna från när jag steg upp ur sängen. Väntar på mitt paket med Marlboro som kommer med leverans från Danne, för att jag inte orkar göra mig presentabel för att gå till affären själv. Jag röker bara Marlboro om jag mår dåligt, för jag kan röka dem snabbt med djupa halsbloss som känns ända ner i tårna.
Jag åkte ur West End Star... det är fortfarande en livsdröm, att få jobba som musikalartist.
Andreas hund har lämnat världen. Jag känner oerhörd empati för honom och ger honom all min energi i tankarna just nu, han mår så dåligt. Jag vill bara att han ska må bra, oavsett vilka agg vi hyst mot varandra tidigare, så har han alltid varit en vän i hjärtat. Andreas, jag tänker på dig och du vet var jag finns om du behöver mig.
"Sätt i kort" Det är frasen som möter dig vid en swedbank-uttagsautomat. "Please insert your card" står det under "Sätt i kort" Jag håller för "Sätt i kort" och läser endast "Please insert your card" och ser en leende och trevlig fras som inte verkar hotfull på något vis. "Sätt i kort" låter likgilitgt. "Sätt i kort, eller gör vad sjutton du vill. Ska du ha kontanter eller?"
Varför är svenska ett sådant otrevligt språk? Jag är uppväxt med att säga "ja tack", "nej tack", "tack för hjälpen", "varsågod", "vill du...?", "snälla" och "förlåt". "Tack" och "förlåt" är två ord som svenskarna har utvecklat någon form av rädsla för. Vad är vi rädda för? Att någon kan tänkas bli glad? Ve och fasa för glädje, Sverige!
Ber man om ursäkt uppfattas man som svag, eller som att man medger att man hade fel. Ja! Men är det inte bra att medge att man hade fel? Det är väl ingen svaghet? Det är väl en styrka om något? Och "tack" verkar vara ytterligare ett tecken på svaghet. Tackar man för något, så har någon annan gjort något för en och det går ju bara inte för sig! Svenskar klarar sig ypperligt på egen hand. Inga "tack".
Jämför med engelskan. "Please" är ett ord som förekommer ovanligt ofta och har flera betydelser, vanligast "tack" och "snälla". Franska är också ett sådant språk. Ursäkta sig gör man nästan med glädje "oh pardon!", tackar gör man mer än gärna "merci beaucoup!" och alltid med ett leende på läpparna.
Jag antar att det inte ska vara enkelt... Upp och ner... neråt.
Don't know much about your life. Don't know much about your world, but Don't want to be alone tonight, On this planet they call earth.
You don't know about my past, and I don't have a future figured out. And maybe this is going too fast. And maybe it's not meant to last,
But what do you say to taking chances, What do you say to jumping off the edge? Never knowing if there's solid ground below Or hand to hold, or hell to pay, What do you say, What do you say?
I just want to start again, And maybe you could show me how to try, And maybe you could take me in, Somewhere underneath your skin?
What do you say to taking chances, What do you say to jumping off the edge? Never knowing if there's solid ground below Or hand to hold, or hell to pay, What do you say, What do you say?
Jag har alltid varit bra på att ljuga för mig själv. Jag har aldrig kunnat ljuga för någon annan, mitt inre är för snällt för det, en lögn är kriminell för mig. Men när jag ljuger för mig själv och hittar på en annan sanning, så är det på ett annat vis. Eller? Det känns ju inte fel och jag har inte dåligt samvete gentemot mig själv... Det känns snarare bra, färre problem att tänka på, färre ting och känslor att bli ambivalent över.
Jag hatar folk som ljuger för mig, jag skyr dem som pesten. Och jag avslöjar aldrig att jag vet att de ljuger för mig, vita lögner gäller inte, för ibland behövs dem, men sådana riktigt becksvarta lögner, som etsar sig fast i ditt inre och aldrig försvinner. Som gör att du ser en vrängd och fulare bild av denna människa varje gång du ser henne (henne i detta fallet inte nödvändigtvis en kvinna utan könsbestämningen av ordet "människa", (förklaring för mindre intelligenta som kanske läser min blogg)). Och har jag fel...kanske... men jag tycker mig ana att min spegelbild inte längre finns där när jag ser mig i spegeln... Att det är en mer utsuddad, förvrängd Annie som står där framför mig, att det är en helt annan, inte jag.
Men så länge jag bara ljuger för mig själv och aldrig yttrar mig om det, så drabbas ju ingen annan... Dock så talar jag i sömnen ibland... det är jag medveten om. Och det är just dessa lögner som jag yttrar då. Mina alldeles egna, hemliga själv-lögner. De byts ju ut dock, efterhand, så just nu har jag bara en uppenbar lögn för mig själv.
Rubriker har aldrig varit min starka sida. Detta inlägget kommer inte handla ett dugg om att jag inte gillar glass.
<-- Min älskade Sixten och jag, nyligen taget foto. Han älskar mig. Jag vet att hans "shhrrkoo"-ljud betyder just det, "jag älskar dig". Jag hade saknat honom så mycket och han hade saknat mig. Det tog ett tag för honom att känna igen mig, men när han gjorde det så klättrade han upp och lade sig över min axel, som vanligt... Jag började nästan gråta, har aldrig saknat ett djur så mycket.
Jag ska till Halmstad. Alldeles strax bara, känns det som! Haha, impulsiviteten genomljuder hela mig just den här hösten.
Så nu måste jag nog ta och tvinga mig in till sängen, så att jag kommer upp när jag ska, inte bra att missa tåget, tror jag...
Grattis på födelsedagen, min kära vän <3 Undrar hur de senaste månaderna i mitt liv hade sett ut om inte du hade fötts... De hade varit mycket tråkigare, gråare och ensamma, that's for sure.
Jag ska till Västerås imorgon. Hälsa på min katt. Snart måste jag fixa mat. Börjar bli lite småhungrig, kanske...
70 dagar lite drygt. Kan det vara så? Haha, ja. Det kan det. Och inte fan tog det dig mer än 30 dagar att nästla dig in i mitt liv. Jag tackar de konstiga omständigheterna vi hamnade i för att du blev min vän. Det känns dock som det var igår... Tiden går för fort.
Ja, hörrni. Det är onsdag. Lördag kommer alldeles för fort. Wah. Nervös.
Och jag skulle vilja ha riktigt bra sex. Det var ett tag sen det var sådär, riktigt bra. Förstår inte hur det kommer sig att så många killar inte vet hur man gör.
Nä, snart tänker jag nog hoppa in i duschen och tyvärr så blir det nog inget sjungande idag, för jag är uppenbarligen inte ensam hemma.
Kanske att Tomas, som en gång var min vän och lite mer, pratar med henne, Marcus från Linköping gör det uppenbarligen också. Christopher, so we already know. Och en hel bunt andra användare på porrigt, som jag trodde hade vett i skallen, gör det också.
Nu hoppas jag åtminstone att Erik inte gör det, så att det finns -en- person som jag kan ha för mig själv.
SJ har börjat lägga ut udda resor på auktion på Tradera.se Det var jag tvungen att kolla upp. Just nu finns bara biljetter på sträckan Stockholm-Malmö. Men man kan ju kliva av på vägen. Kostar biljetten inte mer än en krona, så -kan- man kliva av på vägen. Titta bara:
Tågtyp:
X 2000
Biljettyp:
2 klass
Tågnr:
10531
Station
Ankomst
Avgång
Övrigt
Stockholm C
11:20
Södertälje Syd
11:37
11:38
Ingen avstigning.
Norrköping C
12:33
12:35
Linköping C
12:58
13:00
Nässjö C
13:49
13:51
Alvesta stn
14:25
14:27
Hässleholm C
15:02
15:02
Lund C
15:31
15:33
Ingen påstigning.
Malmö C
15:46
Det är skitbra. Fler sådana initiativ. Jag som vill både till Norrköping och Linköping. Passar mig perfekt.
Jag får gång på gång bevis på det. Ibland varje vecka, ibland varje månad. Ibland dröjer det ett par år emellan bevisen, men de kommer.
"Du har söta drag, vackert leende, glänsande ögon, och vad jag vet efter vad jag upplevt hittills så har du en ärlig själ. Det betyder mycket. Vackrare än alla drag med sminkpennan."
Thank you.
Nu vet jag inte riktigt var jag har hamnat. Det känns som att för var dag som går, så blir jag allt mindre och mindre verklighetsförankrad. Det är som att den där spådomen jag utläste håller på att bli sann.
Jag klamrar mig fast vid vackra, glada tankar. Min uppkommande 20-årsdag, Lisa's 20-årsdag, Lisa överhuvudtaget, mina nya skor och Christopher. Just nu så känns det dock inte så bra att tänka på honom. Det känns som att jag inte är uppskattad hos honom längre, som att jag bara är något jobbigt påhäng. Jag borde veta att det inte är så, men min magkänsla säger annat.
Somnade med honom i tankarna i morse i alla fall och jag mådde bra av det. Han får mig att le.
Jag har länge velat förneka mitt sexmissbruk, som att det egentligen inte alls fanns där. För jag älskar sex. Eller... kanske åtminstone tanken på sex.
Jag tar inte vem som helst och låter dem sätta på mig, sexmissbruk är inte nymfomani. Sexmissbruk är, oavsett hur stort antalet sexpartners, helt enkelt ett missbruk av det som sex går ut på. Mannen ska tillfredsställa kvinnan så hon njuter och hon ska tillfredsställa honom så att han njuter. Intimitet. Sex är för mig helt enkelt inget annat än sex, och känslor och kärlek något mycket högre, så missförstå mig inte.
9 av 10 fall så ger jag mitt allt för att mannen ska njuta och låter bli att ta mig över gränsen till den fullkomliga njutningen. Låter bli och låter bli, förresten. Fel uttryck. Jag kan inte, helt enkelt. Jag kan bli tänd och våt... men jag har aldrig lyckats komma det där steget längre, utan att göra något åt det själv. Ingen man har någonsin lyckats tillfredsställa mig, jag har alltid haft "ett finger med i spelet", tvetydighet deluxe.
Så... jag gillar tanken på sex. Jag söker fortfarande det där högre stadiet, det fullkomliga, dit jag bara kan ta mig själv än så länge. Det går att jämföra med första gången man rökte en cigg på riktigt, när den där sköna niko-kicken satte in och pumpade i hela kroppen. Den totala känslan av lycka just då, som aldrig kommer att återfinna sig i din kropp. Jag minns min första orgasm lika väl som min första niko-kick. Den var fantastisk. Och den gav jag mig själv. Jag minns mina tre miljoner andra orgasmer också. Jag gav mig dem själv. Oavsett om det har involverat en man jag haft samlag med, så har han inte kunnat ta mig över gränsen.
Jag har aldrig njutit av sex. There you have it. Jag har njutit av att jag fått männen att njuta, men aldrig känt den där kroppsliga njutningen. Jag tror inte att någon kommer att ta mig dit heller, så jag kan lika gärna fortsätta som jag gjort hittills.
Will anyone take on this challenge, of my satisfaction?
Å andra sidan. Jag har sagt det många gånger förut, jag skulle kunna ha en relation helt utan sex.
Det kanske kommer låta patetiskt, men de som känner mig struntar fullkomligt i hur patetiskt jag uttrycker mig, för de vet att jag menar det.
Hur som helst.
Halvvägs till Stockholm så inser jag plötsligt och återigen, hur ovälkommen jag känner mig överallt. Jag passar inte in i er mall, så låt mig vara då.
Men jag känner mig helt hemma på två platser.
Stockholm, mitt älskade Stockholm. En gång stockholmare - alltid stockholmare. Jag får andnöd varje gång jag åker in i den staden, enbart av hur vacker den är. Jag skulle kunna vara fullkomligt isolerad från all social kommunikation i Stockholm och ändå känna mig hemma. Och... nu kommer den patetiska biten, beware... jag har aldrig känt mig så hemma någonstans, någonsin med någon, som jag gjort med dig nu, den senaste veckan. Aldrig så avslappnad med någon. Att du lyckades få mig så avslappnad gjorde mig total-nervös och det var pinsamt. Jag trodde aldrig man kunde få uppleva sådan vänskap, men jag hade fel.
Ett hem. Jag har haft många ställen jag kallat för "hemma". Det gör ont i mig när jag inser hur fel det varit att kalla de en miljard ställena för hem. Jag har alltid sagt att "jag ska åka hem", när jag ska till Stockholm, för den staden känns i hjärtat. Men jag har hört att ett hem är en plats där man inte behöver vara någon annan än den man är. Där man accepteras, oavsett tidigare handlingar i livet. En plats där man känner sig älskad, trots alla brister man bär på.
Jag har aldrig haft ett hem. En gång för inte allt för längesen så trodde jag att jag hade ett... Påtänkta barn och allt som hör till. Men jag förstörde det. Liksom jag förstör allt annat jag rör vid.
Och du. Jag känner precis likadant. What will be, will be, my dearest. Until then, we'll always have each other.
September, förvisso, snart Oktober. Men det var inte månaden jag syftade på.
Du är den enda som har fått mig att känna mig riktigt omtyckt på väldigt länge... Igår satt jag på balkongen, tittade på vinden (för ja, det var fan så att man såg den) och tänkte på dig. Och jag tänkte på Magnus. Jag vet inte om jag nämnt Magnus för dig..?
Jag kom ny, som vanligt, till en liten byhåla utanför Gävle. Där blev jag polare med två brudar i min klass, som rökte och drack sprit. Vid tillfället var jag 12. En av tjejerna umgicks med äldre killar, då killen hon var kär i var 4 år äldre än henne. En av hans vänner, Magnus, han tog mig under sina vingar vid första ögonkastet. Han lät mig vara med på fester, om jag inte drack alkohol, men ibland lät han mig smaka lite. Han kritiserade mina pojkvänner och alla jag dejtade. Han kom hem till mig mitt i natten ibland med morsan, då de hade varit ute och supit tillsammans på den lokala puben och skulle bara krama mig, för han saknade mig och ville veta att jag mådde bra och han lät mig aldrig vara ute för sent.
Den sjätte december 2003 hade jag en projektspelning på Musikhuset (sjömanskyrkan) i Gävle och vid det tillfället hade jag även flyttat ifrån byhålan och in till Gävle, så jag hade ingen koll på vad som försiggick på annan ort. När jag kom hem den kvällen fick jag reda på att någon hade dött i Forsbacka (byhålan). En ung man, nästan 20. Polisen misstänkte mord.
Min första tanke var "inte Magnus". För det kunde inte vara Magnus. Han hade ju festat med två vänner, det visste jag. Han hade inte varit ensam. Det visste jag också. Jag gick och lade mig och tänkte inte mer på det, för jag trodde att de som kallade sig för mina vänner i Forsbacka, skulle höra av sig till mig ifall det var någon jag kände som hade dött. Söndagen den sjunde december 2003, var jag kär och lycklig i en pojke från Oskarshamn, som en vecka senare också kom att bli min pojkvän.
Hela dagen gick och jag slappade bara och satt inne och tittade på tv och diskuterade skolan med mamma, för jag skulle ha ett stort prov dagen därpå. Kvällen kom och på nyheterna pratade de återigen om "mordet i Forsbacka". Nyfiken som jag var (och är) så ringde jag upp en klasskompis som bodde där och frågade helt enkelt vem det var som hade dött. Min värld rasade på en millisekund. Jag kunde inte andas, inte stå upp, jag hade ingen känsel någonstans förutom i mitt hjärta, där sorgen brann. "Magnus." Jag skrek till mamma från badrummet till vardagsrummet, att Magnus var död, samtidigt som jag själv föll ihop i en livlös hög på badrumsgolvet med telefonen i ett krampaktigt grepp, tryckt mot örat, där i andra änden min stackars klasskompis satt och hörde mig få nyheten, många timmar efter alla andra. Jag grät hela natten, även i sömnen och när jag vaknade var det inte slut. Jag lyckades låta bli att gråta på bussen och på vägen till skolan, men så fort jag kom dit och såg alla andra gråta så kom det. Allting. Jag slapp ifrån provet och fick göra det dagen efter, för min lärare insåg att det inte var hållbart.
Det värsta med hans plötsliga död var att jag visste att jag inte skulle kunna gå på hans begravning, för jag skulle flytta två veckor senare. Till Oskarshamn.
Efter obduktionen fastställde polisen att det inte var mord, trots att sättet de hade funnit honom på gjorde att det såg ut som ett klassiskt mord. Det var alkoholförgiftning. Han hade gått ner från sina vänner, då han bodde en våning under dem, för att göra något. Han hade varit glad och lagom berusad, men sen hade något gått fel... Jag vet var han är begravd, men jag vågar inte åka dit. Jag vill inte älta hans död, för jag vet att han inte hade velat det, men jag saknar honom.
Det sista Magnus och jag pratade om, var min flytt till Oskarshamn och min nya kavaljer. Han var kritisk, som vanligt, men jag försäkrade honom om att i alla fall den här killen behandlade mig bra. Och strax innan vi lade på luren så sade han: "Men älskade lillasyster. Oavsett var du är i världen, så kommer jag alltid finnas där och jag kommer alltid att vara med dig. Kom ihåg det!"
Jag anade aldrig att hans ord skulle bli till en sådan brutal sanning...
Och skulle jag förlora dig, död eller levande, så skulle det innebära att jag har förlorat den andra personen i mitt liv, som har accepterat mig för den jag var, som brytt sig om mig och försäkrat sig om att jag mådde bra i alla situationer, som sett igenom mig totalt, aldrig låtit mig lura dem och som kommit mig nära inpå livet.
Hade det inte varit för dig och den fantastiska personen och vännen du är, så hade jag aldrig vågat skriva detta i min blogg. Inte vågat berätta för någon. Nu står det förvisso, öppet i min blogg för hela svenska världen att läsa, men se det som ett personligt brev till dig. En av alla saker jag aldrig skulle berätta för någon annan.
Torsdag. Det står "Till Kalmar" på destinationsskylten och jag vill nästan gråta. Om nästan tre timmar kommer jag vara framme i den staden som gav mig de tre bästa och värsta åren av mitt liv. Det är bitterljuvt kan jag lova. Och jag är säker på att helgen kommer bli grymt kul. Träffa alla mina vänner som som jag inte träffat sen juni. När jag flyttade från staden sade jag till mig själv att jag skulle undvika den minst lika många år som jag undvek Gävle. Jag besökte inte Gävle under två år och när jag kom tillbaka var allting nytt. Det skrämde mig nästan. Mina förhoppningar är, trots allt mitt tjat om hur jag hatar stadens invånare, att allt är som vanligt. Det är trots allt med staden jag har en kärleksrelation, inte med dess invånare. Älskade, hatade Oskarshamn <3
...min släkt. De som jag vill kalla för familj har jag inga blodsband till. Det är så mycket mer.
Det började med att min mor upptäckte en sommar 1987 att hon var med barn. Pappan till barnet var narkoman och kanske inte just då, enligt min mor, den bästa pappan. Han lämnade henne i alla fall och det var väl egentligen inte planerat att bli något mer än en sommarromans mellan dem, men saker går som ödet vill.
Jag föddes en vårnatt i april, natten mot den åttonde, kl. 23.50. Den första personen som höll i mig är mannen som jag idag och hela mitt liv alltid har kallat pappa. I själva verket så är han min sju år äldre systers riktiga pappa och även min mammas ex-man.
Hela min uppväxt så undrade jag varför inte min biologiska far kom och träffade mig. Kunde inte förstå att han inte ville ha mig. Idag har jag förstått att det var en alltför komplicerad sits han hade hamnat i och han var rädd för vad min mor skulle säga om han dök upp igen. Idag vill jag inte träffa honom. Jag är nöjd med den pappan jag har.
I och med att, Bert, min systers pappa, ställde upp för mig och inte gjorde någon skillnad på mig och sina biologiska barn, så tog hela min systers släkt emot mig med öppna armar. Vid tiden jag föddes så hade pappa fått två söner, som var hans på riktigt, med två olika kvinnor. Ni kan tänka er vad folk trodde om pappa... =) En av de sönerna, Mathias, som är ungefär ett halvår äldre än jag, har alltid stått mig nära. Jag har alltid varit hans syster och han har alltid varit min bror. Det finns ingen anledning att krångla till saker mer än man måste. När jag var 5 och Mathias skulle fylla 6, så träffade pappa plötsligt en kvinna som vi kände igen. Det visade sig att hon var vår dagisfröken ett par år tidigare! Hon var jätterolig och barnkär och jag tyckte mycket om henne. Dock så hade hon en son, Robin, som var 7. Jag tyckte inte alls om honom till en början, för Mathias började leka med honom istället för mig, jag kände mig utanför och ensam. Men nu såhär i efterhand... så är han en av de personerna som står mig närmast hjärtat. Vi gnabbas som syskon, vi festar som syskon, vi pratar som syskon och vi är syskon. Jag skulle inte kunna föreställa hur mitt liv skulle ha varit utan honom...
Pappas mor tog mig in i sitt liv som om jag vore hennes barnbarn och jag har aldrig kallat henne för något annat än farmor och pappas fästmö har alltid varit min extramamma.
Jag är glad för att jag hade kunnat sitta helt ensam just nu. Jag hade kunnat ha en mor och en syster. Men jag har så mycket mer. Det är så mycket mer.
Jag har bestämt mig för att sluta röka. Men det är ungefär lika lätt just nu, som att sluta dricka vatten. Men jag håller ut. Om det ändå inte vore för att alla andra röker. Jag vill klara det. Och jag är envis.
I found the key now I want more I read my letters from before I don't know where or why I go 'Cause all I feel is all I know Yes I will continue forever until you learn to see I'm worthless whithout you incomplete
Ohoh, here I am So take it all Do you catch me when I fall When I'm reaching out to you I wanna be right where you are Like the moon among the stars Can you hold on too, to the love that I have to give?
I found the meaning of my life 'Cause through the art I came alive I hope you always stand by me 'Cause I will always stand by you Yes I will continue forever until you learn to see I'm worthless whithout you incomplete
Yes I'm standing here alone I can't make it on my own I'm worthless without you incomplete
Lisa är singel igen. Jävla killar. Men hon gjorde precis som jag skulle ha gjort. Hon drack sig askalas ute på krogen och gick hem med en skitgo kille.
Jag säger det igen med glädje - jag behöver inte en pojkvän. Jag behöver närhet och hjärnstimulans. Gärna ofta. Men försök hitta en singelkille som vill träffas i alla fall hälften av alla veckans dagar för att prata, ha sex och hålla om dig. Och sen så skulle jag vilja höra någon säga att han älskar mig. Det är tryggt.
Det är nog rätt allmänt känt att jag inte är någon vidare monogamist. Det är osunt enligt mig. Men jag skulle vilja hitta den där mannen... Han som skrattar åt mina extremt dåliga (och stundtals bra) skämt. Han som låter mig vara den jag är. Han som inte dömer mig för tidigare bristfälliga insatser i mitt liv. Han som står vid min sida och stöttar mig i allt, vare sig det är att jag vill bli statsminister, eller ha ett lågavlönat arbete som butiksbiträde på konsum. Han som orkar med mina djupa, konstiga funderingar. Han som inte skrattar åt mig på grund av min lustiga fascination av stjärnorna. Han... som förstår mig. Då, då kan jag vara monogam.
Yeah. I flera veckor har jag önskat mig en kalasfylla. Igår fick jag den. Idag mår jag inte bra *skratt* Men det var en trevlig, om än något ytlig kväll, men man kan inte förvänta sig mer.
Diskussionsämnena briljerade med titlar som "Andra världskriget - geniet Hitler" "Skapelseberättelsen - incest... eller?" "Självdestruktivitet - trenden, uppmärksamhetssökarna och de osynliga"
De var riktigt högljudda diskussioner och mycket av tiden gick åt när jag och Lars försökte överrösta den andra, trots att det satt ett historiageni bredvid mig som säger till Lars att jag har rätt.
Sen kom Annie, högst olegitimerad psykolog fram. Det behövdes. Och jag stärkte en mycket ung kvinnas psyke med mina ord. Det kändes bra att få henne att gå från gråt till skratt.
- Skor är väldigt viktigt för mig, kan inte ha sex med en kille som har fula skor! - Ja men, då måste du titta på mina skor sen... Haha! Fyfan så chockad jag blev. Sen haglade pikarna om att jag skulle ha sex med honom, rätt diskret till en början, men när vi gick utanför dörren för att vi skulle åka hem så var det lite mer - Jo, men... vill du knulla med mig? - Ja. Haha. Men jag gick. Jag gick. Förstår någon i världen hur jävla glad jag är över att ha överkommit en kraft starkare än mig själv? Jag kan aldrig någonsin säga heller, att jag inte är tänd på killen jag kunde gått hem med, för det är jag. Men...tydligen så har mitt hjärta bestämt sig nu. Det är annorlunda. Har kunnat ha sex med vemsomhelst samtidigt som jag haft känslor för någon, men nu... annorlunda. Jag kan inte förklara det heller.
Jag berättade om hur du är... Vad du betyder för mig. Mina känslor.
"Lisa. Jag väntar hela livet på honom om det är så. Jag har aldrig mött någon som honom förut." Så sade jag. Lisa log, det hörde jag. Hon hörde mig säga något som i ärlighetens namn, jag aldrig skulle säga om det inte var sant.
Jag berättade för min bästa vän om min bästa vän. Som jag förälskat mig i. Den första mannen som jag inte tänkt på som en potentiell pojkvän... Det är så typiskt.
Jag har aldrig låtit någon komma mig så nära, på så kort tid.
Och ja, det gör ont.
"Jag tror vi håller på att hitta tillbaka till varandra." Helvete. Då gjorde det ont. Jag visste någonstans att det var så hela tiden, men jag ville inte veta det.
Det är så mycket mer än det jag fått ur mig som inte känns bra. Arbetslösheten känns inte bra, bygger bara upp en oändlig rastlöshet i mig, som gör att jag fastnar vid datorn... Bristen på närhet känns definitivt inte bra, jag vill ju ha den. Att bo med föräldrarna igen, efter tre år själv, känns hopplöst. Jag vill ha ett privatliv. Kunna ta hem vem som helst utan att behöva fråga. Det här pirret i mig, klumpen i halsen, tvivlen på framtiden och nuet, alla tankar, känslor, brinnande begär... de vill ut.
Och jag vill dansa. I regnet. Prince - "Purple Rain" beskriver känslan bäst nu.
Jag pratade med Lisa idag. Vi vill ta en road-trip båda två. Jag hade förslag, hon var på. Det är bara pengaproblemet och billösheten som ställer till lite. Men kanske nästa helg. Jag pröjsar, vi åker. Lisa the Pleasah + Annie Angel, läppglansmaffian out on the road. Hennes hjärta är upptaget och mitt... ja... Jag rodnar nästan... Hur som helst. Jag vill road-trippa med Lisa. Nu!
Jag har nog aldrig gillat Joakim Thåström. Men en låt har satt sig, etsat sig in i min hjärna. Främst för att en man jag kände en gång spelade den för mig och sade att han tänkte på mig när han hörde den. I en hel vecka så sjöng han "fan fan fan, det skulle varit du" så fort han såg in i mina ögon. Jag var servitris/bartender och han var kock på samma ställe.
Nu så betyder texten mer än så. Den står för det förflutna, nuet och det känns också som framtiden.
Fast jag inte sett dig på så länge Tänker jag på dig ibland Det var nånting som fastnat på mig nåt som aldrig helt försvann Fanfanfan det skulle varit du Fanfanfan det skulle varit du
Fick jag spela om partiet Fick jag chansen en gång till Fick jag vrida tillbaks tiden om dom gav mig en ny giv Fanfanfan det skulle varit du Fanfanfan det skulle varit du
Alla klockor, körer Alla himlens orglar skulle varit för oss Alla trummor och trumpeter Alla sagor, alla under Allt på en och samma gång Fanfanfan det skulle varit du
Fast det var så kort romans var det nåt jag borde ha förstått Såna chanser kommer en gång bara Aldrig att dom kommer två Fanfanfan det skulle varit du Fanfanfan det skulle varit du
Jo. Mina rockstjärnedrömmar är något avlägsna just nu. Jag saknar scenen så det gör allvarligt ont i mig. Substitutet har varit sex, men det finns inget som går upp emot att få stå där, lite högre upp än alla andra och se leendena från publiken... Det värsta är att jag börjar känna mig för gammal för branschen och jag börjar tappa hopp. Det som varit mitt liv, känns verkligen enbart som en industri för att utnyttja folk till att tjäna pengar åt företag. Jag skulle nöja mig med pubspelningar här och där *ler* det skulle jag göra. För det är fan bäst egentligen. Att få möjligheten att prata med sin publik och skämta med dem.
Åh gud. "Jag tar ett år ledigt från skola och försöker nå någonstans inom musiken". Det var det mest naiva jag tänkt någonsin. *skrattar* Aja, har hört att efter motgång följer medgång och kan inte göra så mycket mer än att hoppas!
I'm holding on your rope, got me ten feet off the ground I'm hearing what you say, but I just can't make a sound You tell me that you need me, but then you go and cut me down But wait! You tell that you're sorry, didn't think I'd turn around and say "It's too late to apologize"
I'd take another chance, take a fall, take a shot for you I need you lika a heart needs a beat, but it's nothing new I loved you with the fire red - now it's turning blue, and you say "Sorry", like the the angel heaven let me think was you But I'm afraid.
Du har blivit som ett stort, blödande sår i hjärtat. Jag har inte tänkt på dig på så himla länge. Aldrig ventilerat mina känslor om dig. Du var som musiken är för mig. En flykt till en tryggare tillvaro, där inga problem infann sig någonsin. Jag kunde inte gråta, annat än när dina armar höll om mig och mitt huvud var tryckt mot din trygga bröstkorg, annars grät jag aldrig. Förutom de gångerna jag grät mig till sömns för att du inte var där.
Var gång jag ska göra något nytt, vare sig det är en anställningsintervju eller en maträtt jag aldrig lagat förut, så kan jag höra din röst eka i mitt huvud. "Det kommer gå bra".
Hur kunde någonting som verkade så enkelt och så rätt, bli något så komplicerat och fel? Vi hade järngrepp om varandra och jag älskade dig och ville ha dig, men du sade alltid nej... Kwasi-relation deluxe. Det fattades ingenting för att vi skulle ha varit ett par. Möjligtvis träffa-föräldrarna-under-mer-ordnade-former-punkten, för den enda gången jag träffade hans mor, var när de skjutsade hem mig från en konsert vi haft på skolan.
Och nu är jag så rädd, för att samma sak kommer hända med dig. Jag bara väntar på att allt ska bli lika fel som med Christoffer. Att en djupsinnlig vänskap förvrids till något mörkt och äckligt jämförligt med någon av Dantes djupaste hålor... Jag står bra där jag står på min klippa.
Fast... ibland så känns det som att jag har hoppat bungyjump ner för den klippan, bara för att känna hur det känns... Och när jag klättrat uppför kanten igen, så vill jag bara hoppa igen. Så jag ska limma fast mig med magen först mot klippan, så att jag kan ligga och blicka neråt i det oändliga, utan att vara rädd för att börja falla. Men, skulle behöva en REJÄL tub lim.
Jag undrar hur de gör, de få människorna som kommit mig så nära inpå. Hur tog de sig igenom min alldeles egna Berlinmur som alltid varit mitt enda skydd?
För ett år sen lite drygt så hittade jag äntligen den personen jag alltid velat vara. En harmoni, en balans mellan varmt och kallt. Men innan dess kunde jag frysa, inte bara mig själv, utan även alla runtomkring.
Jag har alltid varit rädd, alltid dolt mitt riktiga jag, bakom någon krackelerad dålig fasad. Så har det kommit någon, lite då och då, som försökt ta sig igenom. Många gav upp i frustration, på grund av att jag aldrig kunde verbalisera känslor. Jag har alltid haft lätt för att uttrycka känslor svart på vitt, men det har aldrig uppskattats av omgivningen. Jag minns särskilt en man. Han fick mig att le, inte sådana där halvfalska leenden som jag vanligtvis brukade flänga iväg, det var äkta. Han passade mitt 15-åriga liv perfekt. Han var självupptagen och egoistisk och brydde sig egentligen inte alls om mig, förutom de där få stunderna då han insåg att han negligerat mig alldeles för länge. De gångerna det krisade, så hävdade han att det var på grund av min barnslighet. Men jag vet att det han egentligen menade var min oförmåga att uttrycka mina känslor. Men de tog slut någonstans vid tungspetsen och rullade liksom aldrig vidare, ut på läpparna. Så jag svalde. Mina känslor hamnade istället på pränt i dikter, sånger, desperata kärleksbrev och sms.
Det tog kål på honom, jag vet det nu. Och jag känner mig dum som klandrat honom, när det var mig det var fel på. Men han värmde en liten del av mitt kyliga jag. Därför kändes det bra idag, när samma man kramade mig och skrattade med mig samtidigt som vi på tio minuter förklarade för varandra det senaste om våra liv, innan vi skiljdes åt för att hinna med våra respektive tåg.
Jag minns...mitt livs kärlek. Att ens försöka skriva ner det som Christoffer betydde för mig och hur han påverkade mig, skulle ta så mycket energi från mig att jag förmodligen skulle behöva lägga mig ner och självdö ett par år, innan jag skulle kunna fortsätta, så det får bli en sak som hoppar bort från tungspetsen och hela vägen ut, tillsammans med dig, för jag vet att jag inte vågar annars. Men han värmde en stor del av mitt kyliga jag.
Och vem är du? "Jag är rädd för dig", tänker jag och försöker febrilt komma på en anledning att bara fly. Men jag har alltid tagit den lätta vägen och som följd av det, inte lärt mig nödvändigtvis mer än vad som krävdes för att överkomma svårigheten just då. Vet du hur bra du är för mig? Det vet jag att du vet, men jag vet inte det och det vet du också. Jag är skräckslagen, för du ser rakt igenom mig och jag skulle aldrig kunna undanhålla något från dig. Du står på min mur och det känns som att du vill stanna kvar. Du låter mig tänka själv och tvingar inte på mig något som jag inte vill ha och du tar mig för den jag är. När jag tänker på dig så känner jag mig hemma. Du är min bästa vän, Christopher Mars.
Anställningsintervjun gick superbt! får besked på fredag. Oh god I'm nervous!
Jag är varm i magen. Jag gillar inte den här känslan. Den ska bort, bort, bort. Och jag har tänkt för mycket på Christoffer på senaste tiden... Mina ögon tåras så fort jag tänker på honom... Fattar inte att han kunde få mig att falla så jävla hårt. Så många timmars diktskrivning om honom som gick åt på den tiden... Det var väl värt det på något sätt. För att lära mig något helt enkelt. Kan bara inte låta bli att älska honom.
Det fanns en tid då jag bara ville bort, bort, bort från Sverige. Jag orkade inte mer. Nu har jag funnit mig tillrätta och jag kan utan tvekan säga att jag älskar Sverige. Jag gillar inte hur politiken har utvecklats, men det känns egentligen som petitesser. Det finns så mycket annat bra med det här landet. Trygghet, t.ex.
Återigen fredag. Men jag har arbetsintervju på måndag! Så denna fredagen känns ändå lite annorlunda ^^
Jag är nedstämd ikväll, verkar inte kunna pigga upp mitt humör heller. Skulle bara vilja ha trevligt sällskap eller supa skallen av mig i trevligt sällskap.
Har inte så mycket att skriva idag, lämnar det såhär.
Ett.. två.. tre.. och jag blundar fortfarande... fyra, du rör mig fem... förstör mig sex... du tränger dig in och fumlar Du tar mig bedrar mig, redan nu
Tio, elva, tolv... beträder mig som en förrädare tretton, det var du och jag, sade du som natt och dag... fjorton och du smeker så ljuvt femton, mun mot mun sexton, jag är så dum
Sjutton, arton, nitton, tjugo...din kropp emot min tjugoett, tjugotvå, hjärtan slår... och tiden går tjugofem...heta andetag mot min nakna mage tjugosex, små, söta virvlar av rörelser Trettio... snart är du nära la petite mort
Trettiofem, trettiosex, jag älskar dig inte... fyrtio-jo! Fyrtiotvå, fyrtiotre, hud mot hud du är min gud Fyrtiosju, himlen är här
Fyrtioåtta, fyrtionio, femtio, en hand på min höft upp och ner femtiofyra – ut och in skjut och vinn! Femtiofem, en sista varm, passionerad kyss och en lång, utdragen suck...
Jag minns hur fredagarna brukade vara. Då hade man längtat hela veckan efter fredagen, då man äntligen blev ledig! Men nudå... När man har varit "ledig" varenda dag? Fredagen är en dag som alla andra dagar. Och alla vänner som jobbar är aströtta på fredagkvällen och orkar inte umgås. Ungefär så har det blivit. Har man tur så hittas det på något någorlunda stimulerande på lördagen, men det kan man inte hoppas på. Snacka om att livet blev tråkigt. Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna tristessen? Haft FÖR kul tidigare..? Ja... Fråga vem som helst från Oskarshamn vad jag gjorde fredag-lördag och de kunde nästan peka ut var i stan jag var också... På något vis så är det ändå skönt att jag kommit över hårdfestandet, men ibland är jag så jävla sugen på en kalasfylla, dans och killarnas blickar. Det kommer jag aldrig komma ifrån. Minnena finns ju alltid kvar i alla fall *ler* Jag, Lisa, en jävla massa öl, vodka och sommaren 2006. Kan inte låta bli att le när jag tänker på det. Those were the days, no doubt about it!
Nej, nu måste jag ta mig samman och fortsätta städa istället för att sitta här och minnas!
Thought I'd take a moment to remember the greatest, humblest opera-singer of our time. The tenor Luciano Pavarotti, 71 years old, died at 5 am this morning... Time has stopped in the world of opera.
I remember his thick beard and how I used to giggle at his appearance *smile* and I remember his amazing voice - he really was the greatest! His technique was outstanding and his tone...well, need I say more? =) I know that everyone who still/once appreciate/d Pavarotti's singing will mourn him today, it is a sad day. But everyone has to die... cliché, I know, but ain't it the truth?
Rest in Peace L. Pavarotti, your name will be remembered forever!
Vistades ca 2 timmar på Västerås sjukhus med Anna idag. Hon gjorde abort.
Jag skulle vilja säga att jag är så grymt likgiltig mot allt idag egentligen. Jag känner inte för att använda adjektiv idag. Adjektiv som brukar vara mitt starkaste vapen mot tristessen. Det är visserligen svårt att skriva en endaste mening utan ett adjektiv. De hoppar in ändå, det skulle bli tråkigt annars.
Ludde...jag saknar dig. Ska du ha mig att lida med tystnad eller har du bara helt enkelt ingen tid? Ett par-tre tårar föll för dig nyss.
Och jag bara önskar att jag kunde resa mig från den blodiga pölen på marken resa mig och gå därifrån
Ska ta en cancerpinne snart och sätta mig ute och samla tankarna tror jag. Jag funkar inte som jag ska längre. Men frågan är om jag egentligen någonsin har gjort det. De enda gångerna jag känt mig helt hemma, trygg och nöjd är när jag stått på en scen med en mikrofon i min hand...
Jag behöver vänner häruppe. Sådana där riktiga vänner. Som man gör något med... Tar en fika, pratar, skrattar, lever, slappar, busar med. Men jag behövde komma bort från Oskarshamn.
Helt enkelt. Jag har skrivit det flera gånger, men inte förstått det förrän nu. Jag låter mig utnyttjas ffs. Alldeles nyss skrev en gammal...ja...typ kk och frågade ifall jag ville skicka bilder. Och klart jag skickar. Då gick det upp ett ljus för mig! Hur kan jag vara så dum? Men jag vill inte sluta, jag vill ju bara hitta någon som jag är mer än en leksak för...
Jag hade oerhört tråkigt igår kväll. Satt ensam hela kvällen (ja, pappa och hans tjej var ju hemma såklart, men ungdomligt sällskap var inte att tala om) och flätade håret och tittade på tv. Vid ett-tiden fick min hjärna låtskrivarinspiration för första gången på... god knows when! Och det resluterade i en vers, en brygga och en refräng. Så nu ska jag bara pilla ihop två nya verser eller så och ett par bryggor och något stick, sen har jag mig en hitlåt - that's a promise. Jag ger inget smakprov förrän den är klar heller ;)
Ja. Det är nog sant. Jag bad om att få finna en intressant kille. En. Istället så blev det en, två, tre, fyra
Nummer ett heter Ludde, är 2 år yngre än mig och bor för långt bort för tillfället, men hade ändå planer tidigare på att flytta och plugga där.
Nummer två heter Emanuel och är9 år äldre än mig, men han är inte ute efter något seriöst, misstänker jag, dock så bor inte alls långt från mig.
Nummer tre heter Calle med C, är ett år yngre än mig, oerhört söt, stammar och bor inte heller så långt ifrån mig, men jag har heller inte hört något ifrån honom på flera dagar. Han sade att han gillade mig och att jag inte bara var ett sexobjekt för honom. Sen svarade han inte på mina sms. Och då skickade jag inte så värst många. Ett om dagen eller så. Förutom sista dagen då jag blev riktigt upprörd... Okej, han går i skolan, men han har fan tid att skicka ett mail, skriva en mening på msn eller skicka ett sms... Jag skrämde väl bort honom, så jag grämer mig själv över det. För han var verkligen en bra kille.
Nummer fyra är en kille som jag hade planerat att dissa, tills han politiska åsikt fick upp mina ögon för honom. Han är 5 år äldre än mig, heter Calle...med C... Han kommer från Västerås men pluggar i Uppsala. Han och jag är så lika så att det är skrämmande, verkligen. För varje sak han sade om sig själv så stämde det på pricken in på mig och vice versa. Men han pekade ut väldigt hårt att han absolut inte är ute efter något seriöst. Han var ju drömprinsen innan han sade det. Bummer! Då blev jag verkligen nedstämd, för detta var precis när jag hade sagt bye-bye fare-thee-well till Calle den yngre på sms för att jag inte tolererar att gå och vänta på någon. Betyder jag något, då får de fan öppna munnen och säga det...
Och idag flippade jag på Ludde som står mig så nära att jag vågar kalla honom min bästa vän (näst efter Lisa då, ingen kommer före Lisa ;)) bara för att han hade skrivit till några brudar på lunar att han ville pussa på dem och sådär... Jag borde inte ha flippat, det var skitdumt av mig, men jag är så oerhört sårbar just nu.
Jag menar. Vafan. Det är verkligen sant. Be careful what you wish for. Och killar nuförtiden är så krångliga. Eller så är det jag som blivit för gammal. Men det var ju så skoj att bara gå hem med vem man ville utan krav... I guess that's what's comin' for me now. Jag visste att karma inte var att leka med... För nu för tiden så verkar det inte finnas en endaste kille som är seriös...när jag faktiskt äntligen vill så verkar det som att jag inte är intressant längre.
Jag tror jag helt enkelt tänker flytta ihop med Christopher. Killen utan krav och han är killen jag aldrig tänkt på som ett potentiellt offer. Vi pratade om att flytta ihop lite förbiflygande och både han och jag är säkra på att det kommer funka, så får jag jobb i Helsingborg så gör jag nog fan så.
Förlåt Ludde och tack Christopher. Vad skulle jag göra utan dig egentligen..? Dina råd är så värdefulla för mig att du alltid nu för tiden är den första jag vänder mig till. Du ser allt på fler än ett sätt.
Jag avslutar inlägget med en refräng ur låten "That's What You Get" av Paramore, bara för att den passar så bra in på hur jag känner mig just nu:
That's what you get when you let your heart win That's what you get when you let your heart win I drowned out all my sense with the sound of its beating And that's what you get when you let your heart win
Jag vet inte varför det är såhär. Men för Dem kommer jag alltid bara vara en leksak. Det är därför jag inte vågar lita på någon längre... och på grund av det så förstör jag bara för mig själv... Och det är ju dumt.
Jag förväntar mig inte att någon ska förstå vad jag menar... men jag måste få ventilera
Det var ynka elva grader (!) när jag gick till jobbet idag. Jag frös. Sen satte jag på mig vantar. Det var skitskönt! Och är det lika kallt imorgon så blir det vinterkappan eller skinnkappan med röda knappar
Jag är inte van vid att det blir kallt vid den här tiden på året, har bott i Småland i 3 år, då vänjer man sig vid milda höstar och vintrar. Förra året så märkte jag inte ens när det gick från sommar till vinter. Huxflux så fanns det lite snö bara *ler*
Ah okej, på grund av det kalla klimatet och att jag inte käkat allergimedicin på flera dagar så att immunförsvaret har gått i idé så håller jag på att få sommar->höstförkylningen som jag får varje år. Av samma anledning ungefär varje gång också, haha! Jag lär mig aldrig. Nu väntar jag bara på att jag inte ska kunna gå på några dagar eftersom att mina knän inte klarar av klimatförändringar.
FYI så fryser jag skitmycket. Nä! Nu ska jag gå ut i det kalla och röka. Sluta med det ska jag också göra, det går inte för sig att röka under vinterhalvåret...
Anyways. Kärlek är knepigt. Har träffat någon. Men jag vågar inte hoppas på att han vill något mer än vad som redan har hänt. Jo...okej. Jag hoppas lite.
Det är ju stört omöjligt det här med att hitta någonstans att bo. Och att få jobb! Jag tycker inte att jag gör något annat än att skicka ut ansökningar hit och dit. Idag upptäckte jag även att min dator hade raderat en del av mitt CV, så jag blev skitsur när jag insåg att jag skickat ett ofärdigt CV till arbetsgivare. Konstigt att jag inte får jobb då.
Men om jag återgår till det här med bostad. Man får ju inte röka eller ha djur någonstans, vafan! Jag vill ju ha mina katter och jag vill kunna röka när jag vill, men jag behöver väl kanske inte röka inomhus, lite vett har man väl (rökte å andra sidan inne i min förra lägenhet, haha, men jag är ingen storrökare direkt.)
Jaha. Det är fredag i alla fall. Och jag har så överjä**igt tråkigt att jag funderar på att gå ut och springa en runda snart. Finns ju inget roligare att göra. Dock så har ju internet faktiskt fungerat förvånansvärt många timmar nu. Bara för att jag tänkte på det tänker det säkert lägga ner nu.
Funderar på att dra till Göteborg den 29september och kolla in Takida... Har dock ingenstans att husera i Götet, men det löser sig alltid, haha!
Kärlek är dumt. Bara konstaterar det. Det är nog bara en illusion. Egentligen. Fast varför känner jag mig då så ensam..? Äh, orkar inte ens fundera på det. Känns som lite slöseri med tid just nu. Men jag blir så upprörd nu för tiden när det verkar som att det enda jag duger till är att vara en sexleksak. Finns det ingen som vågar ta en chans? Kliva över branten och kasta sig ut i det till synes okända? Chansa på mig.
Det finns väl sådana killar också, som vågar. Men majoriteten av de killarna jag träffar på, som vill satsa är sådana som är totalt oattraktiva för mig. Och det funkar bara inte.
Ta min hand helt enkelt. Spontan - öppensinnad - socialt kompetent - omtänksam - finns du? Jag har börjat tvivla. Jag kan heller inte påstå att jag letar. Jag tar varje dag som den kommer.
Men det var en kille för ett tag sen. Han gjorde mig helt svag i hela kroppen bara av att finnas och sitta bredvid mig...vad betyder det? För jag har aldrig känt så förut och skulle verkligen vilja veta om det var på riktigt...
Närhet... Jag saknar det. Jag är trött på den där flyktiga närheten som en sexuell relation ger. Jag ser mig själv halvliggandes i en killes famn på en soffa, halvkikandes på en film... Han har sina armar runtom mig och han smeker mitt hår ibland...
Det funkar inte längre. Jag funkar inte längre. Jag behöver äkta närhet... Sex får gärna inkluderas, men jag vill inte vara deras leksak längre. Jag är trött på den där flyktiga närheten som en sexuell relation ger...det tåls att upprepas. Jag måste inse det själv. Tror inte jag har gjort det, trots att jag kan skriva det. Jag behöver inte en pojkvän. Men gärna en vän av motsatt kön som bara kan hålla om mig och verkligen mena att han tycker om mig. Som sin vän. That's what I need.
Att titta på film är märkligt stimulerande. Aldrig sett det ur den vinkeln förut, men jag gillar verkligen att titta på film. Jag och bror tittade på 4 filmer på raken häromdagen. Jag var konstigt nöjd med natten när jag kom hem 7 på morgonen och gick och lade mig för att sova...
Igår tittade vi på EN film. Det var också helt ok. Inte lika bra som 4 på raken, men ändå.
Idag tittade jag inte på någon film alls och jag känner mig väldigt missnöjd och otillfredsställd.
Å andra sidan handlade jag ett par finfina trosor, en väska och en urgullig pyjamas idag och vanligtvis brukar shopping stimulera mig till max, men filmtittandet har tagit över.
Ja, rätt ofta så händer det att man skriver fel i chat och sådant. Men ibland blir det katastrofalt fel. Tur att man snackar med intelligenta varelser i alla fall:
Jonte-boy (tiger) säger: Charmigt Jonte-boy (tiger) säger: Killar idag vet hur man flirar aight Jonte-boy (tiger) säger: flirtar Annie säger: Usch säger jag bara. Driv ut deras hormoner med exorcism Jonte-boy (tiger) säger: hahahahha Annie säger: Inte för att jag är guds bästa barn, men jag attackerar inte och det första jag säger till någon är "Snälla, kan inte jag få se dig i cam så att jag kan pulla mig själv och känna hur meningslöst det är med webcamsex?" Annie säger: "inte" Annie säger: Skulle in där någonstans också *trött* Jonte-boy (tiger) säger: hahahahahaah Jonte-boy (tiger) säger: shit Jonte-boy (tiger) säger: Galet Jonte-boy (tiger) säger: hehe Jonte-boy (tiger) säger: Suck mao Annie säger: "det första jag säger till någon är inte" skulle det stå. Ja, det kan ju hända vem som helst, som tur är. Men roligt blev det! =D
Okej. Ett, två, tre. Andas! Jag hörde rykten om att livet börjar efter studenten... Är det så? För i så fall... så tror jag att jag tänker fly. Tryggheten av att veta vad man ska göra 5 dagar i veckan, sen ha helg och samma visa om igen, är så förbannat skön att det kommer bli så sjukt konstigt att inte ha det så längre... Skolan. 12 år. +1 om man så vill (förskolan) Nu så behöver jag inte läsa mer om jag inte känner för det.
Finns det någon som kan svara på om livet börjar nu?
