En rejäl tub lim.
15:05:00 Edit This 0 Comments »
I'm holding on your rope, got me ten feet off the ground
I'm hearing what you say, but I just can't make a sound
You tell me that you need me, but then you go and cut me down
But wait!
You tell that you're sorry, didn't think I'd turn around and say
"It's too late to apologize"
I'd take another chance, take a fall, take a shot for you
I need you lika a heart needs a beat, but it's nothing new
I loved you with the fire red - now it's turning blue, and you say
"Sorry", like the the angel heaven let me think was you
But I'm afraid.
Du har blivit som ett stort, blödande sår i hjärtat. Jag har inte tänkt på dig på så himla länge. Aldrig ventilerat mina känslor om dig.
Du var som musiken är för mig. En flykt till en tryggare tillvaro, där inga problem infann sig någonsin.
Jag kunde inte gråta, annat än när dina armar höll om mig och mitt huvud var tryckt mot din trygga bröstkorg, annars grät jag aldrig. Förutom de gångerna jag grät mig till sömns för att du inte var där.
Var gång jag ska göra något nytt, vare sig det är en anställningsintervju eller en maträtt jag aldrig lagat förut, så kan jag höra din röst eka i mitt huvud. "Det kommer gå bra".
Hur kunde någonting som verkade så enkelt och så rätt, bli något så komplicerat och fel?
Vi hade järngrepp om varandra och jag älskade dig och ville ha dig, men du sade alltid nej...
Kwasi-relation deluxe. Det fattades ingenting för att vi skulle ha varit ett par. Möjligtvis träffa-föräldrarna-under-mer-ordnade-former-punkten, för den enda gången jag träffade hans mor, var när de skjutsade hem mig från en konsert vi haft på skolan.
Och nu är jag så rädd, för att samma sak kommer hända med dig. Jag bara väntar på att allt ska bli lika fel som med Christoffer. Att en djupsinnlig vänskap förvrids till något mörkt och äckligt jämförligt med någon av Dantes djupaste hålor...
Jag står bra där jag står på min klippa.
Fast... ibland så känns det som att jag har hoppat bungyjump ner för den klippan, bara för att känna hur det känns... Och när jag klättrat uppför kanten igen, så vill jag bara hoppa igen.
Så jag ska limma fast mig med magen först mot klippan, så att jag kan ligga och blicka neråt i det oändliga, utan att vara rädd för att börja falla.
Men, skulle behöva en REJÄL tub lim.
I'm hearing what you say, but I just can't make a sound
You tell me that you need me, but then you go and cut me down
But wait!
You tell that you're sorry, didn't think I'd turn around and say
"It's too late to apologize"
I'd take another chance, take a fall, take a shot for you
I need you lika a heart needs a beat, but it's nothing new
I loved you with the fire red - now it's turning blue, and you say
"Sorry", like the the angel heaven let me think was you
But I'm afraid.
Du har blivit som ett stort, blödande sår i hjärtat. Jag har inte tänkt på dig på så himla länge. Aldrig ventilerat mina känslor om dig.
Du var som musiken är för mig. En flykt till en tryggare tillvaro, där inga problem infann sig någonsin.
Jag kunde inte gråta, annat än när dina armar höll om mig och mitt huvud var tryckt mot din trygga bröstkorg, annars grät jag aldrig. Förutom de gångerna jag grät mig till sömns för att du inte var där.
Var gång jag ska göra något nytt, vare sig det är en anställningsintervju eller en maträtt jag aldrig lagat förut, så kan jag höra din röst eka i mitt huvud. "Det kommer gå bra".
Hur kunde någonting som verkade så enkelt och så rätt, bli något så komplicerat och fel?
Vi hade järngrepp om varandra och jag älskade dig och ville ha dig, men du sade alltid nej...
Kwasi-relation deluxe. Det fattades ingenting för att vi skulle ha varit ett par. Möjligtvis träffa-föräldrarna-under-mer-ordnade-former-punkten, för den enda gången jag träffade hans mor, var när de skjutsade hem mig från en konsert vi haft på skolan.
Och nu är jag så rädd, för att samma sak kommer hända med dig. Jag bara väntar på att allt ska bli lika fel som med Christoffer. Att en djupsinnlig vänskap förvrids till något mörkt och äckligt jämförligt med någon av Dantes djupaste hålor...
Jag står bra där jag står på min klippa.
Fast... ibland så känns det som att jag har hoppat bungyjump ner för den klippan, bara för att känna hur det känns... Och när jag klättrat uppför kanten igen, så vill jag bara hoppa igen.
Så jag ska limma fast mig med magen först mot klippan, så att jag kan ligga och blicka neråt i det oändliga, utan att vara rädd för att börja falla.
Men, skulle behöva en REJÄL tub lim.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar