Ad astra per aspera

Jag undrar hur de gör, de få människorna som kommit mig så nära inpå. Hur tog de sig igenom min alldeles egna Berlinmur som alltid varit mitt enda skydd?

För ett år sen lite drygt så hittade jag äntligen den personen jag alltid velat vara. En harmoni, en balans mellan varmt och kallt. Men innan dess kunde jag frysa, inte bara mig själv, utan även alla runtomkring.

Jag har alltid varit rädd, alltid dolt mitt riktiga jag, bakom någon krackelerad dålig fasad. Så har det kommit någon, lite då och då, som försökt ta sig igenom. Många gav upp i frustration, på grund av att jag aldrig kunde verbalisera känslor. Jag har alltid haft lätt för att uttrycka känslor svart på vitt, men det har aldrig uppskattats av omgivningen.
Jag minns särskilt en man. Han fick mig att le, inte sådana där halvfalska leenden som jag vanligtvis brukade flänga iväg, det var äkta. Han passade mitt 15-åriga liv perfekt. Han var självupptagen och egoistisk och brydde sig egentligen inte alls om mig, förutom de där få stunderna då han insåg att han negligerat mig alldeles för länge.
De gångerna det krisade, så hävdade han att det var på grund av min barnslighet. Men jag vet att det han egentligen menade var min oförmåga att uttrycka mina känslor. Men de tog slut någonstans vid tungspetsen och rullade liksom aldrig vidare, ut på läpparna. Så jag svalde.
Mina känslor hamnade istället på pränt i dikter, sånger, desperata kärleksbrev och sms.

Det tog kål på honom, jag vet det nu. Och jag känner mig dum som klandrat honom, när det var mig det var fel på.
Men han värmde en liten del av mitt kyliga jag.
Därför kändes det bra idag, när samma man kramade mig och skrattade med mig samtidigt som vi på tio minuter förklarade för varandra det senaste om våra liv, innan vi skiljdes åt för att hinna med våra respektive tåg.

Jag minns...mitt livs kärlek.
Att ens försöka skriva ner det som Christoffer betydde för mig och hur han påverkade mig, skulle ta så mycket energi från mig att jag förmodligen skulle behöva lägga mig ner och självdö ett par år, innan jag skulle kunna fortsätta, så det får bli en sak som hoppar bort från tungspetsen och hela vägen ut, tillsammans med dig, för jag vet att jag inte vågar annars.
Men han värmde en stor del av mitt kyliga jag.

Och vem är du?
"Jag är rädd för dig", tänker jag och försöker febrilt komma på en anledning att bara fly.
Men jag har alltid tagit den lätta vägen och som följd av det, inte lärt mig nödvändigtvis mer än vad som krävdes för att överkomma svårigheten just då.
Vet du hur bra du är för mig? Det vet jag att du vet, men jag vet inte det och det vet du också.
Jag är skräckslagen, för du ser rakt igenom mig och jag skulle aldrig kunna undanhålla något från dig. Du står på min mur och det känns som att du vill stanna kvar.
Du låter mig tänka själv och tvingar inte på mig något som jag inte vill ha och du tar mig för den jag är.
När jag tänker på dig så känner jag mig hemma.
Du är min bästa vän, Christopher Mars.