Ad astra per aspera

...min släkt.
De som jag vill kalla för familj har jag inga blodsband till. Det är så mycket mer.

Det började med att min mor upptäckte en sommar 1987 att hon var med barn. Pappan till barnet var narkoman och kanske inte just då, enligt min mor, den bästa pappan.
Han lämnade henne i alla fall och det var väl egentligen inte planerat att bli något mer än en sommarromans mellan dem, men saker går som ödet vill.

Jag föddes en vårnatt i april, natten mot den åttonde, kl. 23.50. Den första personen som höll i mig är mannen som jag idag och hela mitt liv alltid har kallat pappa.
I själva verket så är han min sju år äldre systers riktiga pappa och även min mammas ex-man.

Hela min uppväxt så undrade jag varför inte min biologiska far kom och träffade mig. Kunde inte förstå att han inte ville ha mig. Idag har jag förstått att det var en alltför komplicerad sits han hade hamnat i och han var rädd för vad min mor skulle säga om han dök upp igen.
Idag vill jag inte träffa honom. Jag är nöjd med den pappan jag har.

I och med att, Bert, min systers pappa, ställde upp för mig och inte gjorde någon skillnad på mig och sina biologiska barn, så tog hela min systers släkt emot mig med öppna armar. Vid tiden jag föddes så hade pappa fått två söner, som var hans på riktigt, med två olika kvinnor. Ni kan tänka er vad folk trodde om pappa... =)
En av de sönerna, Mathias, som är ungefär ett halvår äldre än jag, har alltid stått mig nära. Jag har alltid varit hans syster och han har alltid varit min bror. Det finns ingen anledning att krångla till saker mer än man måste.
När jag var 5 och Mathias skulle fylla 6, så träffade pappa plötsligt en kvinna som vi kände igen. Det visade sig att hon var vår dagisfröken ett par år tidigare!
Hon var jätterolig och barnkär och jag tyckte mycket om henne. Dock så hade hon en son, Robin, som var 7.
Jag tyckte inte alls om honom till en början, för Mathias började leka med honom istället för mig, jag kände mig utanför och ensam. Men nu såhär i efterhand... så är han en av de personerna som står mig närmast hjärtat.
Vi gnabbas som syskon, vi festar som syskon, vi pratar som syskon och vi är syskon.
Jag skulle inte kunna föreställa hur mitt liv skulle ha varit utan honom...

Pappas mor tog mig in i sitt liv som om jag vore hennes barnbarn och jag har aldrig kallat henne för något annat än farmor och pappas fästmö har alltid varit min extramamma.

Jag är glad för att jag hade kunnat sitta helt ensam just nu. Jag hade kunnat ha en mor och en syster.
Men jag har så mycket mer.
Det är så mycket mer.