Ad astra per aspera

Du vet att jag har tampats med min vikt i åratal.
Jag har varit ofrivilligt anorektisk, då jag inte ens visste att jag var sjuk. Det var min omgivning som berättade för mig att jag var sjuk.
Där började det.
Jag har fortfarande anorexia, det ligger latent just nu, man kan aldrig bli helt fri från en sådan omvälvande sjukdom, men att du sade en sådan sak kan påverka mitt undermedvetna såpass att jag kan vakna upp en dag om ett par månader och bara vara skinn och ben, utan att ha fattat själv att jag har slutat äta.
Det var det som hände när jag insjuknade.

Det går inte en dag utan att jag tänker på det och är så tacksam över att det finns folk som ser till att jag äter. Jag äter för lite, men jag stoppar i alla fall in något i munnen.

Du har uppenbarligen inte förstått att det är det största problemet i mitt liv?
Hur svårt det är för mig att njuta av mat?
Hur katastrofalt blottad, sårad och blödande jag känner mig just nu..?

Jag slängde på luren i ditt öra. Det gör ont när ens närmaste inte kan ha medkänsla och förstå vad som inte passar sig att säga i en viss situation.
Och just -det- passar sig aldrig att säga till mig. Inte på skämt, aldrig någonsin.
Hur kunde du..?
Hur kunde du vara så kall?