Ad astra per aspera

Det kanske kommer låta patetiskt, men de som känner mig struntar fullkomligt i hur patetiskt jag uttrycker mig, för de vet att jag menar det.

Hur som helst.

Halvvägs till Stockholm så inser jag plötsligt och återigen, hur ovälkommen jag känner mig överallt. Jag passar inte in i er mall, så låt mig vara då.

Men jag känner mig helt hemma på två platser.

Stockholm, mitt älskade Stockholm. En gång stockholmare - alltid stockholmare. Jag får andnöd varje gång jag åker in i den staden, enbart av hur vacker den är. Jag skulle kunna vara fullkomligt isolerad från all social kommunikation i Stockholm och ändå känna mig hemma.
Och... nu kommer den patetiska biten, beware... jag har aldrig känt mig så hemma någonstans, någonsin med någon, som jag gjort med dig nu, den senaste veckan. Aldrig så avslappnad med någon.
Att du lyckades få mig så avslappnad gjorde mig total-nervös och det var pinsamt.
Jag trodde aldrig man kunde få uppleva sådan vänskap, men jag hade fel.

Ett hem. Jag har haft många ställen jag kallat för "hemma". Det gör ont i mig när jag inser hur fel det varit att kalla de en miljard ställena för hem.
Jag har alltid sagt att "jag ska åka hem", när jag ska till Stockholm, för den staden känns i hjärtat.
Men jag har hört att ett hem är en plats där man inte behöver vara någon annan än den man är. Där man accepteras, oavsett tidigare handlingar i livet. En plats där man känner sig älskad, trots alla brister man bär på.

Jag har aldrig haft ett hem.
En gång för inte allt för längesen så trodde jag att jag hade ett... Påtänkta barn och allt som hör till. Men jag förstörde det. Liksom jag förstör allt annat jag rör vid.

Och du. Jag känner precis likadant.
What will be, will be, my dearest. Until then, we'll always have each other.