Ad astra per aspera

Jo.
Mina rockstjärnedrömmar är något avlägsna just nu. Jag saknar scenen så det gör allvarligt ont i mig. Substitutet har varit sex, men det finns inget som går upp emot att få stå där, lite högre upp än alla andra och se leendena från publiken...
Det värsta är att jag börjar känna mig för gammal för branschen och jag börjar tappa hopp. Det som varit mitt liv, känns verkligen enbart som en industri för att utnyttja folk till att tjäna pengar åt företag.
Jag skulle nöja mig med pubspelningar här och där *ler* det skulle jag göra. För det är fan bäst egentligen. Att få möjligheten att prata med sin publik och skämta med dem.

Åh gud. "Jag tar ett år ledigt från skola och försöker nå någonstans inom musiken". Det var det mest naiva jag tänkt någonsin. *skrattar* Aja, har hört att efter motgång följer medgång och kan inte göra så mycket mer än att hoppas!

Musiken...mitt liv. Jag är musiken i mitt liv.

I want you there by my side.