Ad astra per aspera

Jag saknar dig.
När du ringde mig igår morse så hoppades jag på att det skulle vara för en annan anledning än just den det var. Vad som helst som skulle kunna lappa ihop det trasiga i vår relation.
Du frågade mig åtminstone hur jag mådde. Det var väl något.

På senaste tiden så har jag upplevt att du ser dig själv som... solen, eller något och att alla vi andra är små planeter som kretsar runt dig och är beroende av dig.
Men jag tänker aldrig bli en planet. Jag är en stjärna. En av miljarders miljoner andra stjärnor, men likväl hellre än stjärna än en planet.

Det känns som att så fort jag öppnar munnen för att säga något så är det fel. Du finner ingen substans i det jag säger, utan vänder konversationen kvickt till att handla om dig. Men var finns jag då? Är jag ingenting?

Jag känner förakt när jag tänker på dig nu. Jag blir nedstämd och aggressiv av att tänka på dig, på grund av vad du har utvecklats till.
Jag tycker inte om det och jag tycker att du bör se över den du har blivit istället för att bara flyta med.
Det finns faktiskt fler än en person i ditt liv och om jag en gång var speciell för dig, så betydde den perioden ingenting om du inte igen kan visa den tillit och värme som du gav mig.

Det gör ont att förlora en vän, det är värre än att förlora kärlek.

How am I gonna stop it if you wanna give it all to love?
When I'm on your side
And I understand you're the only one to know whether wrong or right
Let your heart decide.