Ad astra per aspera

September, förvisso, snart Oktober. Men det var inte månaden jag syftade på.

Du är den enda som har fått mig att känna mig riktigt omtyckt på väldigt länge...
Igår satt jag på balkongen, tittade på vinden (för ja, det var fan så att man såg den) och tänkte på dig. Och jag tänkte på Magnus.
Jag vet inte om jag nämnt Magnus för dig..?

Jag kom ny, som vanligt, till en liten byhåla utanför Gävle. Där blev jag polare med två brudar i min klass, som rökte och drack sprit. Vid tillfället var jag 12. En av tjejerna umgicks med äldre killar, då killen hon var kär i var 4 år äldre än henne.
En av hans vänner, Magnus, han tog mig under sina vingar vid första ögonkastet.
Han lät mig vara med på fester, om jag inte drack alkohol, men ibland lät han mig smaka lite. Han kritiserade mina pojkvänner och alla jag dejtade. Han kom hem till mig mitt i natten ibland med morsan, då de hade varit ute och supit tillsammans på den lokala puben och skulle bara krama mig, för han saknade mig och ville veta att jag mådde bra och han lät mig aldrig vara ute för sent.

Den sjätte december 2003 hade jag en projektspelning på Musikhuset (sjömanskyrkan) i Gävle och vid det tillfället hade jag även flyttat ifrån byhålan och in till Gävle, så jag hade ingen koll på vad som försiggick på annan ort.
När jag kom hem den kvällen fick jag reda på att någon hade dött i Forsbacka (byhålan). En ung man, nästan 20. Polisen misstänkte mord.

Min första tanke var "inte Magnus". För det kunde inte vara Magnus. Han hade ju festat med två vänner, det visste jag. Han hade inte varit ensam. Det visste jag också.
Jag gick och lade mig och tänkte inte mer på det, för jag trodde att de som kallade sig för mina vänner i Forsbacka, skulle höra av sig till mig ifall det var någon jag kände som hade dött.
Söndagen den sjunde december 2003, var jag kär och lycklig i en pojke från Oskarshamn, som en vecka senare också kom att bli min pojkvän.

Hela dagen gick och jag slappade bara och satt inne och tittade på tv och diskuterade skolan med mamma, för jag skulle ha ett stort prov dagen därpå.
Kvällen kom och på nyheterna pratade de återigen om "mordet i Forsbacka".
Nyfiken som jag var (och är) så ringde jag upp en klasskompis som bodde där och frågade helt enkelt vem det var som hade dött.
Min värld rasade på en millisekund.
Jag kunde inte andas, inte stå upp, jag hade ingen känsel någonstans förutom i mitt hjärta, där sorgen brann.
"Magnus."
Jag skrek till mamma från badrummet till vardagsrummet, att Magnus var död, samtidigt som jag själv föll ihop i en livlös hög på badrumsgolvet med telefonen i ett krampaktigt grepp, tryckt mot örat, där i andra änden min stackars klasskompis satt och hörde mig få nyheten, många timmar efter alla andra.
Jag grät hela natten, även i sömnen och när jag vaknade var det inte slut.
Jag lyckades låta bli att gråta på bussen och på vägen till skolan, men så fort jag kom dit och såg alla andra gråta så kom det. Allting.
Jag slapp ifrån provet och fick göra det dagen efter, för min lärare insåg att det inte var hållbart.

Det värsta med hans plötsliga död var att jag visste att jag inte skulle kunna gå på hans begravning, för jag skulle flytta två veckor senare.
Till Oskarshamn.

Efter obduktionen fastställde polisen att det inte var mord, trots att sättet de hade funnit honom på gjorde att det såg ut som ett klassiskt mord. Det var alkoholförgiftning.
Han hade gått ner från sina vänner, då han bodde en våning under dem, för att göra något. Han hade varit glad och lagom berusad, men sen hade något gått fel...
Jag vet var han är begravd, men jag vågar inte åka dit. Jag vill inte älta hans död, för jag vet att han inte hade velat det, men jag saknar honom.

Det sista Magnus och jag pratade om, var min flytt till Oskarshamn och min nya kavaljer. Han var kritisk, som vanligt, men jag försäkrade honom om att i alla fall den här killen behandlade mig bra. Och strax innan vi lade på luren så sade han:
"Men älskade lillasyster. Oavsett var du är i världen, så kommer jag alltid finnas där och jag kommer alltid att vara med dig. Kom ihåg det!"

Jag anade aldrig att hans ord skulle bli till en sådan brutal sanning...

Och skulle jag förlora dig, död eller levande, så skulle det innebära att jag har förlorat den andra personen i mitt liv, som har accepterat mig för den jag var, som brytt sig om mig och försäkrat sig om att jag mådde bra i alla situationer, som sett igenom mig totalt, aldrig låtit mig lura dem och som kommit mig nära inpå livet.

Hade det inte varit för dig och den fantastiska personen och vännen du är, så hade jag aldrig vågat skriva detta i min blogg. Inte vågat berätta för någon.
Nu står det förvisso, öppet i min blogg för hela svenska världen att läsa, men se det som ett personligt brev till dig.
En av alla saker jag aldrig skulle berätta för någon annan.

Du förstår.