Ad astra per aspera

Lisa är singel igen. Jävla killar. Men hon gjorde precis som jag skulle ha gjort.
Hon drack sig askalas ute på krogen och gick hem med en skitgo kille.

Jag säger det igen med glädje - jag behöver inte en pojkvän. Jag behöver närhet och hjärnstimulans. Gärna ofta. Men försök hitta en singelkille som vill träffas i alla fall hälften av alla veckans dagar för att prata, ha sex och hålla om dig.
Och sen så skulle jag vilja höra någon säga att han älskar mig. Det är tryggt.

Det är nog rätt allmänt känt att jag inte är någon vidare monogamist. Det är osunt enligt mig.
Men jag skulle vilja hitta den där mannen... Han som skrattar åt mina extremt dåliga (och stundtals bra) skämt. Han som låter mig vara den jag är. Han som inte dömer mig för tidigare bristfälliga insatser i mitt liv. Han som står vid min sida och stöttar mig i allt, vare sig det är att jag vill bli statsminister, eller ha ett lågavlönat arbete som butiksbiträde på konsum. Han som orkar med mina djupa, konstiga funderingar.
Han som inte skrattar åt mig på grund av min lustiga fascination av stjärnorna. Han... som förstår mig. Då, då kan jag vara monogam.

Men jag ger upp.