Ad astra per aspera

Jag har alltid varit bra på att ljuga för mig själv. Jag har aldrig kunnat ljuga för någon annan, mitt inre är för snällt för det, en lögn är kriminell för mig.
Men när jag ljuger för mig själv och hittar på en annan sanning, så är det på ett annat vis.
Eller?
Det känns ju inte fel och jag har inte dåligt samvete gentemot mig själv...
Det känns snarare bra, färre problem att tänka på, färre ting och känslor att bli ambivalent över.

Jag hatar folk som ljuger för mig, jag skyr dem som pesten. Och jag avslöjar aldrig att jag vet att de ljuger för mig, vita lögner gäller inte, för ibland behövs dem, men sådana riktigt becksvarta lögner, som etsar sig fast i ditt inre och aldrig försvinner. Som gör att du ser en vrängd och fulare bild av denna människa varje gång du ser henne (henne i detta fallet inte nödvändigtvis en kvinna utan könsbestämningen av ordet "människa", (förklaring för mindre intelligenta som kanske läser min blogg)).
Och har jag fel...kanske... men jag tycker mig ana att min spegelbild inte längre finns där när jag ser mig i spegeln...
Att det är en mer utsuddad, förvrängd Annie som står där framför mig, att det är en helt annan, inte jag.

Men så länge jag bara ljuger för mig själv och aldrig yttrar mig om det, så drabbas ju ingen annan...
Dock så talar jag i sömnen ibland... det är jag medveten om. Och det är just dessa lögner som jag yttrar då. Mina alldeles egna, hemliga själv-lögner.
De byts ju ut dock, efterhand, så just nu har jag bara en uppenbar lögn för mig själv.

Liar, deniar.