Ad astra per aspera

September, förvisso, snart Oktober. Men det var inte månaden jag syftade på.

Du är den enda som har fått mig att känna mig riktigt omtyckt på väldigt länge...
Igår satt jag på balkongen, tittade på vinden (för ja, det var fan så att man såg den) och tänkte på dig. Och jag tänkte på Magnus.
Jag vet inte om jag nämnt Magnus för dig..?

Jag kom ny, som vanligt, till en liten byhåla utanför Gävle. Där blev jag polare med två brudar i min klass, som rökte och drack sprit. Vid tillfället var jag 12. En av tjejerna umgicks med äldre killar, då killen hon var kär i var 4 år äldre än henne.
En av hans vänner, Magnus, han tog mig under sina vingar vid första ögonkastet.
Han lät mig vara med på fester, om jag inte drack alkohol, men ibland lät han mig smaka lite. Han kritiserade mina pojkvänner och alla jag dejtade. Han kom hem till mig mitt i natten ibland med morsan, då de hade varit ute och supit tillsammans på den lokala puben och skulle bara krama mig, för han saknade mig och ville veta att jag mådde bra och han lät mig aldrig vara ute för sent.

Den sjätte december 2003 hade jag en projektspelning på Musikhuset (sjömanskyrkan) i Gävle och vid det tillfället hade jag även flyttat ifrån byhålan och in till Gävle, så jag hade ingen koll på vad som försiggick på annan ort.
När jag kom hem den kvällen fick jag reda på att någon hade dött i Forsbacka (byhålan). En ung man, nästan 20. Polisen misstänkte mord.

Min första tanke var "inte Magnus". För det kunde inte vara Magnus. Han hade ju festat med två vänner, det visste jag. Han hade inte varit ensam. Det visste jag också.
Jag gick och lade mig och tänkte inte mer på det, för jag trodde att de som kallade sig för mina vänner i Forsbacka, skulle höra av sig till mig ifall det var någon jag kände som hade dött.
Söndagen den sjunde december 2003, var jag kär och lycklig i en pojke från Oskarshamn, som en vecka senare också kom att bli min pojkvän.

Hela dagen gick och jag slappade bara och satt inne och tittade på tv och diskuterade skolan med mamma, för jag skulle ha ett stort prov dagen därpå.
Kvällen kom och på nyheterna pratade de återigen om "mordet i Forsbacka".
Nyfiken som jag var (och är) så ringde jag upp en klasskompis som bodde där och frågade helt enkelt vem det var som hade dött.
Min värld rasade på en millisekund.
Jag kunde inte andas, inte stå upp, jag hade ingen känsel någonstans förutom i mitt hjärta, där sorgen brann.
"Magnus."
Jag skrek till mamma från badrummet till vardagsrummet, att Magnus var död, samtidigt som jag själv föll ihop i en livlös hög på badrumsgolvet med telefonen i ett krampaktigt grepp, tryckt mot örat, där i andra änden min stackars klasskompis satt och hörde mig få nyheten, många timmar efter alla andra.
Jag grät hela natten, även i sömnen och när jag vaknade var det inte slut.
Jag lyckades låta bli att gråta på bussen och på vägen till skolan, men så fort jag kom dit och såg alla andra gråta så kom det. Allting.
Jag slapp ifrån provet och fick göra det dagen efter, för min lärare insåg att det inte var hållbart.

Det värsta med hans plötsliga död var att jag visste att jag inte skulle kunna gå på hans begravning, för jag skulle flytta två veckor senare.
Till Oskarshamn.

Efter obduktionen fastställde polisen att det inte var mord, trots att sättet de hade funnit honom på gjorde att det såg ut som ett klassiskt mord. Det var alkoholförgiftning.
Han hade gått ner från sina vänner, då han bodde en våning under dem, för att göra något. Han hade varit glad och lagom berusad, men sen hade något gått fel...
Jag vet var han är begravd, men jag vågar inte åka dit. Jag vill inte älta hans död, för jag vet att han inte hade velat det, men jag saknar honom.

Det sista Magnus och jag pratade om, var min flytt till Oskarshamn och min nya kavaljer. Han var kritisk, som vanligt, men jag försäkrade honom om att i alla fall den här killen behandlade mig bra. Och strax innan vi lade på luren så sade han:
"Men älskade lillasyster. Oavsett var du är i världen, så kommer jag alltid finnas där och jag kommer alltid att vara med dig. Kom ihåg det!"

Jag anade aldrig att hans ord skulle bli till en sådan brutal sanning...

Och skulle jag förlora dig, död eller levande, så skulle det innebära att jag har förlorat den andra personen i mitt liv, som har accepterat mig för den jag var, som brytt sig om mig och försäkrat sig om att jag mådde bra i alla situationer, som sett igenom mig totalt, aldrig låtit mig lura dem och som kommit mig nära inpå livet.

Hade det inte varit för dig och den fantastiska personen och vännen du är, så hade jag aldrig vågat skriva detta i min blogg. Inte vågat berätta för någon.
Nu står det förvisso, öppet i min blogg för hela svenska världen att läsa, men se det som ett personligt brev till dig.
En av alla saker jag aldrig skulle berätta för någon annan.

Du förstår.

Torsdag.
Det står "Till Kalmar" på destinationsskylten och jag vill nästan gråta.
Om nästan tre timmar kommer jag vara framme i den staden som gav mig de tre bästa och värsta åren av mitt liv.
Det är bitterljuvt kan jag lova.
Och jag är säker på att helgen kommer bli grymt kul.
Träffa alla mina vänner som som jag inte träffat sen juni.
När jag flyttade från staden sade jag till mig själv att jag skulle undvika den minst lika många år som jag undvek Gävle. Jag besökte inte Gävle under två år och när jag kom tillbaka var allting nytt. Det skrämde mig nästan.
Mina förhoppningar är, trots allt mitt tjat om hur jag hatar stadens invånare, att allt är som vanligt.
Det är trots allt med staden jag har en kärleksrelation, inte med dess invånare.
Älskade, hatade Oskarshamn <3

...min släkt.
De som jag vill kalla för familj har jag inga blodsband till. Det är så mycket mer.

Det började med att min mor upptäckte en sommar 1987 att hon var med barn. Pappan till barnet var narkoman och kanske inte just då, enligt min mor, den bästa pappan.
Han lämnade henne i alla fall och det var väl egentligen inte planerat att bli något mer än en sommarromans mellan dem, men saker går som ödet vill.

Jag föddes en vårnatt i april, natten mot den åttonde, kl. 23.50. Den första personen som höll i mig är mannen som jag idag och hela mitt liv alltid har kallat pappa.
I själva verket så är han min sju år äldre systers riktiga pappa och även min mammas ex-man.

Hela min uppväxt så undrade jag varför inte min biologiska far kom och träffade mig. Kunde inte förstå att han inte ville ha mig. Idag har jag förstått att det var en alltför komplicerad sits han hade hamnat i och han var rädd för vad min mor skulle säga om han dök upp igen.
Idag vill jag inte träffa honom. Jag är nöjd med den pappan jag har.

I och med att, Bert, min systers pappa, ställde upp för mig och inte gjorde någon skillnad på mig och sina biologiska barn, så tog hela min systers släkt emot mig med öppna armar. Vid tiden jag föddes så hade pappa fått två söner, som var hans på riktigt, med två olika kvinnor. Ni kan tänka er vad folk trodde om pappa... =)
En av de sönerna, Mathias, som är ungefär ett halvår äldre än jag, har alltid stått mig nära. Jag har alltid varit hans syster och han har alltid varit min bror. Det finns ingen anledning att krångla till saker mer än man måste.
När jag var 5 och Mathias skulle fylla 6, så träffade pappa plötsligt en kvinna som vi kände igen. Det visade sig att hon var vår dagisfröken ett par år tidigare!
Hon var jätterolig och barnkär och jag tyckte mycket om henne. Dock så hade hon en son, Robin, som var 7.
Jag tyckte inte alls om honom till en början, för Mathias började leka med honom istället för mig, jag kände mig utanför och ensam. Men nu såhär i efterhand... så är han en av de personerna som står mig närmast hjärtat.
Vi gnabbas som syskon, vi festar som syskon, vi pratar som syskon och vi är syskon.
Jag skulle inte kunna föreställa hur mitt liv skulle ha varit utan honom...

Pappas mor tog mig in i sitt liv som om jag vore hennes barnbarn och jag har aldrig kallat henne för något annat än farmor och pappas fästmö har alltid varit min extramamma.

Jag är glad för att jag hade kunnat sitta helt ensam just nu. Jag hade kunnat ha en mor och en syster.
Men jag har så mycket mer.
Det är så mycket mer.

Det känns fel bara.

Jag har bestämt mig för att sluta röka.
Men det är ungefär lika lätt just nu, som att sluta dricka vatten.
Men jag håller ut.
Om det ändå inte vore för att alla andra röker.
Jag vill klara det. Och jag är envis.

I found the key now I want more
I read my letters from before
I don't know where or why I go
'Cause all I feel is all I know
Yes I will continue forever until you learn to see
I'm worthless whithout you
incomplete

Ohoh, here I am
So take it all
Do you catch me when I fall
When I'm reaching out to you
I wanna be right where you are
Like the moon among the stars
Can you hold on too, to the love that I have to give?

I found the meaning of my life
'Cause through the art I came alive
I hope you always stand by me
'Cause I will always stand by you
Yes I will continue forever until you learn to see
I'm worthless whithout you
incomplete

Yes I'm standing here alone
I can't make it on my own
I'm worthless without you
incomplete

From me to you
The love I have
From me to you

Lisa är singel igen. Jävla killar. Men hon gjorde precis som jag skulle ha gjort.
Hon drack sig askalas ute på krogen och gick hem med en skitgo kille.

Jag säger det igen med glädje - jag behöver inte en pojkvän. Jag behöver närhet och hjärnstimulans. Gärna ofta. Men försök hitta en singelkille som vill träffas i alla fall hälften av alla veckans dagar för att prata, ha sex och hålla om dig.
Och sen så skulle jag vilja höra någon säga att han älskar mig. Det är tryggt.

Det är nog rätt allmänt känt att jag inte är någon vidare monogamist. Det är osunt enligt mig.
Men jag skulle vilja hitta den där mannen... Han som skrattar åt mina extremt dåliga (och stundtals bra) skämt. Han som låter mig vara den jag är. Han som inte dömer mig för tidigare bristfälliga insatser i mitt liv. Han som står vid min sida och stöttar mig i allt, vare sig det är att jag vill bli statsminister, eller ha ett lågavlönat arbete som butiksbiträde på konsum. Han som orkar med mina djupa, konstiga funderingar.
Han som inte skrattar åt mig på grund av min lustiga fascination av stjärnorna. Han... som förstår mig. Då, då kan jag vara monogam.

Men jag ger upp.

Yeah. I flera veckor har jag önskat mig en kalasfylla. Igår fick jag den. Idag mår jag inte bra *skratt*
Men det var en trevlig, om än något ytlig kväll, men man kan inte förvänta sig mer.

Diskussionsämnena briljerade med titlar som
"Andra världskriget - geniet Hitler"
"Skapelseberättelsen - incest... eller?"
"Självdestruktivitet - trenden, uppmärksamhetssökarna och de osynliga"

De var riktigt högljudda diskussioner och mycket av tiden gick åt när jag och Lars försökte överrösta den andra, trots att det satt ett historiageni bredvid mig som säger till Lars att jag har rätt.

Sen kom Annie, högst olegitimerad psykolog fram. Det behövdes. Och jag stärkte en mycket ung kvinnas psyke med mina ord. Det kändes bra att få henne att gå från gråt till skratt.

- Skor är väldigt viktigt för mig, kan inte ha sex med en kille som har fula skor!
- Ja men, då måste du titta på mina skor sen...
Haha! Fyfan så chockad jag blev. Sen haglade pikarna om att jag skulle ha sex med honom, rätt diskret till en början, men när vi gick utanför dörren för att vi skulle åka hem så var det lite mer
- Jo, men... vill du knulla med mig?
- Ja.
Haha. Men jag gick. Jag gick. Förstår någon i världen hur jävla glad jag är över att ha överkommit en kraft starkare än mig själv?
Jag kan aldrig någonsin säga heller, att jag inte är tänd på killen jag kunde gått hem med, för det är jag. Men...tydligen så har mitt hjärta bestämt sig nu.
Det är annorlunda. Har kunnat ha sex med vemsomhelst samtidigt som jag haft känslor för någon, men nu... annorlunda. Jag kan inte förklara det heller.

Jag vill bara kramas.

Jag berättade om hur du är... Vad du betyder för mig.
Mina känslor.

"Lisa. Jag väntar hela livet på honom om det är så. Jag har aldrig mött någon som honom förut."
Så sade jag. Lisa log, det hörde jag. Hon hörde mig säga något som i ärlighetens namn, jag aldrig skulle säga om det inte var sant.

Jag berättade för min bästa vän om min bästa vän. Som jag förälskat mig i.
Den första mannen som jag inte tänkt på som en potentiell pojkvän... Det är så typiskt.

Jag har aldrig låtit någon komma mig så nära, på så kort tid.

Och ja, det gör ont.

"Jag tror vi håller på att hitta tillbaka till varandra." Helvete. Då gjorde det ont.
Jag visste någonstans att det var så hela tiden, men jag ville inte veta det.

Jag skulle vänta. Det skulle jag.

Tänk att något så simpelt som låtar av Danny Saucedo skulle kunna betyda något.

You lift me up
You make me feel like I'm a number one
You've got the touch
And the night has only just begun

I'm so alive
But I die a little when you go
So stay for life
You've got my dedication, baby take it on

'Cause I only wanna be with you
Nobody else could ever do me better

You wanna make a memory..?

Jag vet inte vad jag håller på med längre. Hur kan man må så bra, men ändå så dåligt?

Det är så mycket mer än det jag fått ur mig som inte känns bra.
Arbetslösheten känns inte bra, bygger bara upp en oändlig rastlöshet i mig, som gör att jag fastnar vid datorn...
Bristen på närhet känns definitivt inte bra, jag vill ju ha den.
Att bo med föräldrarna igen, efter tre år själv, känns hopplöst. Jag vill ha ett privatliv. Kunna ta hem vem som helst utan att behöva fråga.
Det här pirret i mig, klumpen i halsen, tvivlen på framtiden och nuet, alla tankar, känslor, brinnande begär... de vill ut.

Och jag vill dansa. I regnet. Prince - "Purple Rain" beskriver känslan bäst nu.

Jag pratade med Lisa idag. Vi vill ta en road-trip båda två. Jag hade förslag, hon var på. Det är bara pengaproblemet och billösheten som ställer till lite. Men kanske nästa helg. Jag pröjsar, vi åker. Lisa the Pleasah + Annie Angel, läppglansmaffian out on the road.
Hennes hjärta är upptaget och mitt... ja... Jag rodnar nästan...
Hur som helst. Jag vill road-trippa med Lisa.
Nu!

Jag ska leta lägenhet nu fan.

Jag har nog aldrig gillat Joakim Thåström. Men en låt har satt sig, etsat sig in i min hjärna. Främst för att en man jag kände en gång spelade den för mig och sade att han tänkte på mig när han hörde den. I en hel vecka så sjöng han "fan fan fan, det skulle varit du" så fort han såg in i mina ögon.
Jag var servitris/bartender och han var kock på samma ställe.

Nu så betyder texten mer än så. Den står för det förflutna, nuet och det känns också som framtiden.

Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du

Fick jag spela om partiet
Fick jag chansen en gång till
Fick jag vrida tillbaks tiden om dom gav mig en ny giv
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du

Alla klockor, körer
Alla himlens orglar skulle varit för oss
Alla trummor och trumpeter
Alla sagor, alla under
Allt på en och samma gång
Fanfanfan det skulle varit du

Fast det var så kort romans
var det nåt jag borde ha förstått
Såna chanser kommer en gång bara
Aldrig att dom kommer två
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du

Jo.
Mina rockstjärnedrömmar är något avlägsna just nu. Jag saknar scenen så det gör allvarligt ont i mig. Substitutet har varit sex, men det finns inget som går upp emot att få stå där, lite högre upp än alla andra och se leendena från publiken...
Det värsta är att jag börjar känna mig för gammal för branschen och jag börjar tappa hopp. Det som varit mitt liv, känns verkligen enbart som en industri för att utnyttja folk till att tjäna pengar åt företag.
Jag skulle nöja mig med pubspelningar här och där *ler* det skulle jag göra. För det är fan bäst egentligen. Att få möjligheten att prata med sin publik och skämta med dem.

Åh gud. "Jag tar ett år ledigt från skola och försöker nå någonstans inom musiken". Det var det mest naiva jag tänkt någonsin. *skrattar* Aja, har hört att efter motgång följer medgång och kan inte göra så mycket mer än att hoppas!

Musiken...mitt liv. Jag är musiken i mitt liv.

I want you there by my side.

"Nej."

I'm holding on your rope, got me ten feet off the ground
I'm hearing what you say, but I just can't make a sound
You tell me that you need me, but then you go and cut me down
But wait!
You tell that you're sorry, didn't think I'd turn around and say
"It's too late to apologize"

I'd take another chance, take a fall, take a shot for you
I need you lika a heart needs a beat, but it's nothing new
I loved you with the fire red - now it's turning blue, and you say
"Sorry", like the the angel heaven let me think was you
But I'm afraid.

Du har blivit som ett stort, blödande sår i hjärtat. Jag har inte tänkt på dig på så himla länge. Aldrig ventilerat mina känslor om dig.
Du var som musiken är för mig. En flykt till en tryggare tillvaro, där inga problem infann sig någonsin.
Jag kunde inte gråta, annat än när dina armar höll om mig och mitt huvud var tryckt mot din trygga bröstkorg, annars grät jag aldrig. Förutom de gångerna jag grät mig till sömns för att du inte var där.

Var gång jag ska göra något nytt, vare sig det är en anställningsintervju eller en maträtt jag aldrig lagat förut, så kan jag höra din röst eka i mitt huvud. "Det kommer gå bra".

Hur kunde någonting som verkade så enkelt och så rätt, bli något så komplicerat och fel?
Vi hade järngrepp om varandra och jag älskade dig och ville ha dig, men du sade alltid nej...
Kwasi-relation deluxe. Det fattades ingenting för att vi skulle ha varit ett par. Möjligtvis träffa-föräldrarna-under-mer-ordnade-former-punkten, för den enda gången jag träffade hans mor, var när de skjutsade hem mig från en konsert vi haft på skolan.

Och nu är jag så rädd, för att samma sak kommer hända med dig. Jag bara väntar på att allt ska bli lika fel som med Christoffer. Att en djupsinnlig vänskap förvrids till något mörkt och äckligt jämförligt med någon av Dantes djupaste hålor...
Jag står bra där jag står på min klippa.

Fast... ibland så känns det som att jag har hoppat bungyjump ner för den klippan, bara för att känna hur det känns... Och när jag klättrat uppför kanten igen, så vill jag bara hoppa igen.
Så jag ska limma fast mig med magen först mot klippan, så att jag kan ligga och blicka neråt i det oändliga, utan att vara rädd för att börja falla.
Men, skulle behöva en REJÄL tub lim.

Jag undrar hur de gör, de få människorna som kommit mig så nära inpå. Hur tog de sig igenom min alldeles egna Berlinmur som alltid varit mitt enda skydd?

För ett år sen lite drygt så hittade jag äntligen den personen jag alltid velat vara. En harmoni, en balans mellan varmt och kallt. Men innan dess kunde jag frysa, inte bara mig själv, utan även alla runtomkring.

Jag har alltid varit rädd, alltid dolt mitt riktiga jag, bakom någon krackelerad dålig fasad. Så har det kommit någon, lite då och då, som försökt ta sig igenom. Många gav upp i frustration, på grund av att jag aldrig kunde verbalisera känslor. Jag har alltid haft lätt för att uttrycka känslor svart på vitt, men det har aldrig uppskattats av omgivningen.
Jag minns särskilt en man. Han fick mig att le, inte sådana där halvfalska leenden som jag vanligtvis brukade flänga iväg, det var äkta. Han passade mitt 15-åriga liv perfekt. Han var självupptagen och egoistisk och brydde sig egentligen inte alls om mig, förutom de där få stunderna då han insåg att han negligerat mig alldeles för länge.
De gångerna det krisade, så hävdade han att det var på grund av min barnslighet. Men jag vet att det han egentligen menade var min oförmåga att uttrycka mina känslor. Men de tog slut någonstans vid tungspetsen och rullade liksom aldrig vidare, ut på läpparna. Så jag svalde.
Mina känslor hamnade istället på pränt i dikter, sånger, desperata kärleksbrev och sms.

Det tog kål på honom, jag vet det nu. Och jag känner mig dum som klandrat honom, när det var mig det var fel på.
Men han värmde en liten del av mitt kyliga jag.
Därför kändes det bra idag, när samma man kramade mig och skrattade med mig samtidigt som vi på tio minuter förklarade för varandra det senaste om våra liv, innan vi skiljdes åt för att hinna med våra respektive tåg.

Jag minns...mitt livs kärlek.
Att ens försöka skriva ner det som Christoffer betydde för mig och hur han påverkade mig, skulle ta så mycket energi från mig att jag förmodligen skulle behöva lägga mig ner och självdö ett par år, innan jag skulle kunna fortsätta, så det får bli en sak som hoppar bort från tungspetsen och hela vägen ut, tillsammans med dig, för jag vet att jag inte vågar annars.
Men han värmde en stor del av mitt kyliga jag.

Och vem är du?
"Jag är rädd för dig", tänker jag och försöker febrilt komma på en anledning att bara fly.
Men jag har alltid tagit den lätta vägen och som följd av det, inte lärt mig nödvändigtvis mer än vad som krävdes för att överkomma svårigheten just då.
Vet du hur bra du är för mig? Det vet jag att du vet, men jag vet inte det och det vet du också.
Jag är skräckslagen, för du ser rakt igenom mig och jag skulle aldrig kunna undanhålla något från dig. Du står på min mur och det känns som att du vill stanna kvar.
Du låter mig tänka själv och tvingar inte på mig något som jag inte vill ha och du tar mig för den jag är.
När jag tänker på dig så känner jag mig hemma.
Du är min bästa vän, Christopher Mars.

Och här sitter jag och suktar efter något.

Anställningsintervjun gick superbt! får besked på fredag. Oh god I'm nervous!

Jag är varm i magen. Jag gillar inte den här känslan. Den ska bort, bort, bort.
Och jag har tänkt för mycket på Christoffer på senaste tiden... Mina ögon tåras så fort jag tänker på honom... Fattar inte att han kunde få mig att falla så jävla hårt. Så många timmars diktskrivning om honom som gick åt på den tiden... Det var väl värt det på något sätt.
För att lära mig något helt enkelt.
Kan bara inte låta bli att älska honom.

<3 for you.

Ja, det är jävligt tidig onsdag. Och nu går jag och lägger mig.
Ny intervju imorgon!

Oh dear... Help my poor heart.

Det fanns en tid då jag bara ville bort, bort, bort från Sverige. Jag orkade inte mer.
Nu har jag funnit mig tillrätta och jag kan utan tvekan säga att jag älskar Sverige. Jag gillar inte hur politiken har utvecklats, men det känns egentligen som petitesser. Det finns så mycket annat bra med det här landet. Trygghet, t.ex.

Mother, I think I'm in love.

Återigen fredag. Men jag har arbetsintervju på måndag! Så denna fredagen känns ändå lite annorlunda ^^

Jag är nedstämd ikväll, verkar inte kunna pigga upp mitt humör heller. Skulle bara vilja ha trevligt sällskap eller supa skallen av mig i trevligt sällskap.

Har inte så mycket att skriva idag, lämnar det såhär.

En minut

Ett.. två.. tre.. och jag blundar fortfarande...
fyra, du rör mig
fem... förstör mig
sex... du tränger dig in och fumlar
Du tar mig
bedrar mig, redan nu

Tio, elva, tolv... beträder mig som en förrädare
tretton, det var du och jag, sade du
som natt och dag...
fjorton och du smeker så ljuvt
femton, mun mot mun
sexton, jag är så dum

Sjutton, arton, nitton, tjugo...din kropp emot min
tjugoett, tjugotvå, hjärtan slår...
och tiden går
tjugofem...heta andetag mot min nakna mage
tjugosex, små, söta virvlar av rörelser
Trettio... snart är du nära
la petite mort

Trettiofem, trettiosex, jag älskar dig
inte...
fyrtio-jo!
Fyrtiotvå, fyrtiotre, hud mot hud
du är min gud
Fyrtiosju, himlen är här

Fyrtioåtta, fyrtionio, femtio, en hand på min höft
upp och ner
femtiofyra – ut och in
skjut och vinn!
Femtiofem, en sista varm, passionerad kyss
och en lång, utdragen suck...

Sextio - du brinner
jag försvinner...

Jag minns hur fredagarna brukade vara. Då hade man längtat hela veckan efter fredagen, då man äntligen blev ledig!
Men nudå... När man har varit "ledig" varenda dag? Fredagen är en dag som alla andra dagar. Och alla vänner som jobbar är aströtta på fredagkvällen och orkar inte umgås. Ungefär så har det blivit.
Har man tur så hittas det på något någorlunda stimulerande på lördagen, men det kan man inte hoppas på.
Snacka om att livet blev tråkigt. Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna tristessen? Haft FÖR kul tidigare..?
Ja... Fråga vem som helst från Oskarshamn vad jag gjorde fredag-lördag och de kunde nästan peka ut var i stan jag var också... På något vis så är det ändå skönt att jag kommit över hårdfestandet, men ibland är jag så jävla sugen på en kalasfylla, dans och killarnas blickar. Det kommer jag aldrig komma ifrån. Minnena finns ju alltid kvar i alla fall *ler*
Jag, Lisa, en jävla massa öl, vodka och sommaren 2006. Kan inte låta bli att le när jag tänker på det. Those were the days, no doubt about it!

Nej, nu måste jag ta mig samman och fortsätta städa istället för att sitta här och minnas!

Thought I'd take a moment to remember the greatest, humblest opera-singer of our time.
The tenor Luciano Pavarotti, 71 years old, died at 5 am this morning...
Time has stopped in the world of opera.

I remember his thick beard and how I used to giggle at his appearance *smile* and I remember his amazing voice - he really was the greatest!
His technique was outstanding and his tone...well, need I say more? =) I know that everyone who still/once appreciate/d Pavarotti's singing will mourn him today, it is a sad day.
But everyone has to die... cliché, I know, but ain't it the truth?

Rest in Peace L. Pavarotti, your name will be remembered forever!

Vistades ca 2 timmar på Västerås sjukhus med Anna idag. Hon gjorde abort.

Jag skulle vilja säga att jag är så grymt likgiltig mot allt idag egentligen. Jag känner inte för att använda adjektiv idag. Adjektiv som brukar vara mitt starkaste vapen mot tristessen.
Det är visserligen svårt att skriva en endaste mening utan ett adjektiv. De hoppar in ändå, det skulle bli tråkigt annars.

Äh. Screw this.

Ludde...jag saknar dig. Ska du ha mig att lida med tystnad eller har du bara helt enkelt ingen tid?
Ett par-tre tårar föll för dig nyss.

Och jag bara önskar att jag kunde resa mig från den blodiga pölen på marken
resa mig och gå därifrån

Ska ta en cancerpinne snart och sätta mig ute och samla tankarna tror jag. Jag funkar inte som jag ska längre. Men frågan är om jag egentligen någonsin har gjort det.
De enda gångerna jag känt mig helt hemma, trygg och nöjd är när jag stått på en scen med en mikrofon i min hand...

Jag behöver vänner häruppe. Sådana där riktiga vänner. Som man gör något med... Tar en fika, pratar, skrattar, lever, slappar, busar med.
Men jag behövde komma bort från Oskarshamn.

I think I'm in love with hating myself.

Helt enkelt.
Jag har skrivit det flera gånger, men inte förstått det förrän nu. Jag låter mig utnyttjas ffs.
Alldeles nyss skrev en gammal...ja...typ kk och frågade ifall jag ville skicka bilder. Och klart jag skickar.
Då gick det upp ett ljus för mig!
Hur kan jag vara så dum? Men jag vill inte sluta, jag vill ju bara hitta någon som jag är mer än en leksak för...

Jag hade oerhört tråkigt igår kväll. Satt ensam hela kvällen (ja, pappa och hans tjej var ju hemma såklart, men ungdomligt sällskap var inte att tala om) och flätade håret och tittade på tv.
Vid ett-tiden fick min hjärna låtskrivarinspiration för första gången på... god knows when! Och det resluterade i en vers, en brygga och en refräng. Så nu ska jag bara pilla ihop två nya verser eller så och ett par bryggor och något stick, sen har jag mig en hitlåt - that's a promise.
Jag ger inget smakprov förrän den är klar heller ;)