Ad astra per aspera

Försöker göra templates.

Jag öppnade bloggen för att skriva något. Men ärligt så har jag inget att skriva om.

Ja. Det har varit två månaders uppehåll i bloggen. Känns inte som så lång tid...

Det har hänt rätt mycket i alla fall: Har hoppat av bandet, CSN beviljade mig studielån (fantastiskt) så jag kan läsa om terminen jag missade, har börjat läsa om terminen jag missade, bestämt mig för att flytta till en annan lägenhet, varit sjuk i den nya influensan (svininfluensan) och mitt ex har efter 15 månaders singeltid skaffat sig en ny flickvän... Hur kan HAN hitta en ny innan jag? Frustrationen blev ju inte bättre när jag fick reda på det. Hur som helst så är jag helt över honom och jag är inte det minsta svartsjuk. Missunnsam däremot... Jag vill ju också ha någon. Jag tänkte hela tiden att "så länge han är singel, så gör det ju inget om jag är det också". Istället begravde jag hela mig själv i en patetisk person utan egen vilja. Aldrig igen. Lära av sina misstag.

Jaja, så vem är frivillig som pojkvän? I det här läget tror jag att jag tar i princip vem som helst. Kanske främst för att få ligga när jag vill. Så anmäl er i kommentarformuläret så får vi se vad som händer.

P&K

Jag kanske inte kommer göra mig särskilt förstådd, men jag tänker försöka. Jag orkar heller inte ta den långa versionen utan jag vill bara få mitt budskap framfört.

Det är såhär jag vet att det är rätt:

- Du ser ut som någon som inte stämmer in alls på någon jag skulle vara med. Mina pojkvänner har haft typiska modelldrag allihopa, men du har inget sådant.
- Du har sådana personliga problem som skulle göra att vem som helst skulle vända i dörren.
- Du pratar innan du tänker och får alltid problem med att förklara dig sen.

Trots detta, så stannar jag kvar. Eller du stannar kvar i mig. Det är SÅ jag vet att det är rätt. Jag bortser från ALLT jag ALDRIG skulle bortse från om det inte var menat att det skulle vara vi. Jag behöver inte ens bortse från det. Du är det vackraste jag någonsin fokuserat blicken på. Du är den finaste människan som någonsin skapats och dina problem vägrar jag blunda för, även om du hellre ville att jag skulle flytta låååååångt bort för att du skulle kunna fly ännu mer, för visst är det så? Jag skyndar på procedurer i ditt liv som du aldrig trott att du skulle gå igenom? Jag kanske är ett pain in the ass många gånger, men jag hjälper dig att hjälpa dig själv.
Att du pratar innan du tänker är något jag lärt mig att acceptera med tiden, haha, det går inte att ändra på det.

Skillnaden är väl nu att jag slutat bekämpa det jag dras emot, som är du, medan du fortfarande efter såhär lång tid försöker kämpa emot det.
Jag vet varför också. Vår första tid tillsammans skulle bli oerhört katastrofal. Så mycket skulle hända och jag har sett det redan, så jag vet varför du backar. Varför du säger att du inte "orkar". Men om vi vet det vi vet, på riktigt. Varför gör vi det inte tillsammans? Du skulle hata mig mycket, jag skulle avsky dig. Vi skulle bråka fucking hela jävla tiden till en början, men bara tills "det" är över. Och du vet det också. Vi skulle såra varandra, vi skulle skrika på varandra, gråta i varandras armar och älska varandra. Det skulle bli fantastiskt vackert.

Jag har funderat på den saken... att kanske är det jag som fattas för dig och du för mig? Som pusselbitar... Fast ändå inte riktigt... Som en pusselbit. Som en trasig pusselbit. Jag är den trasiga delen som fattas i dig och du är den trasiga delen som fattas i mig..?

Hur som helst. Så kan det definitivt inte skada oss att försöka när vi redan skadat varandra så illa som vi har och när vi vet det vi vet om varandra och om vad som är vi.

Jag är säker... This is our time. Det är vår tid nu. Inte då, inte sen. Men nu.

Återigen så sitter jag här och våndas över bristen på ett kärleksfullt sällskap. Har ju katterna förstås, men jag vill inte bli en gammal katt-tant... Jag är inte gjord för ensamhet! Jag är så frustrerad just nu. Åhh... En cigg, en cigg.

Nåväl. Mr. F.B har träffat en (i mina öron alldeles för gammal för honom) tjej som är 28. Han pratar hela tiden om att det går inte med yngre för de är ju så oerfarna. Jag tar illa vid mig varenda gång. Jag vet vem jag är, vad jag vill, vad jag vill bli. Jag har fler ärr på insidan än de flesta har när de går ur tiden... hur kan han dra mig över samma kam som andra? Efter vad han berättat så verkar hon inte vara särskilt olik mig till utseendet heller. Kaxig... Det är väl jag också, men jag har godhet och ödmjukhet i bagaget också.

Jag har ju slutat leta efter "någon", de dimper ner i huvudet på mig, förvirrar mig och sen vill de inte ha mig.

Linus... den pojken förvirrar mig gång på gång... Jag ska bara låta det vila och ta det som det kommer. Ingen energi får slösas på sådana som inte vet vad de vill.

Just nu är livet tungt av anledningar jag inte orkar skriva här... för det handlar om pengar och jag och pengar har inte världens bästa relation. Jag hatar pengar. Och när det gäller om saker som händer om 2 månader som man måste tänka på nu så blir det ännu värre. Just nu funderar jag allvarligt på om det inte bara blir bättre om jag lägger mig ner och dör... Det är som ett välspunnet nät som jag aldrig kommer krångla mig ur, känns det som. Jag behöver en revisor och en assistent som kan ordna upp det här åt mig, för jag kan inte tänka själv på pengar. Jag kan bara inte.

Och det gör inte saken bättre att det inte finns någon att hålla i handen när det känns såhär...

Gammal dikt, som jag inte minns när jag skrev, men jag hittade den på datorn nyss.

OCH BRANN, DET GJORDE JAG

Rökfyllda rum
vi tumlade runt i sommarnätternas milda bris
utan visdom om framtiden som lurade bakom hörnen
andetag mot min hals
en gång, jag vet det, att en gång var det så
Eld och syre
du fick mig att brinna
och brann
Det gjorde jag.
En gång, jag vet det, att en gång så brann du också
för mig
Kvävande
krävande
vem vet?
Ständigt kastar jag blickar över axeln
för att se om du är där
kan jag brinna?
För brann
Det gjorde jag.

Hallå där.
Nu var det ett tag sedan jag bloggade... Som ni förstår så har det varit alldeles för mycket det här halvåret för att jag ska ha kunnat hantera det på ett felfritt sätt, därför har jag heller inte haft tid att blogga.

Nu har jag ändrat layouten återigen, ni som är återkommande läsare vet att det händer då och då. Det känns mysigt med blått på något vis och jag är grymt nöjd med min bildredigering! (GNU's Gimp är ett sjukt bra photo editing-program, som dessutom är gratis!)

Egentligen borde jag sova nu, men jag hade tänkt att lägga mig så fort jag avslutat inlägget, så hinner jag kanske somna innan det ljusnar för mycket.

Jag har lugnat ned hela mitt känsloliv rejält efter vårens fatala misstag - det som hände med Mr.F får inte hända igen, för nästa gång så går jag under helt, tro mig.

Jag frågar mig själv varför jag är så svårälskad, när det är så många som tycker om mig. Bjuder jag inte in de jag faller för tillräckligt mycket så att de känner sig välkomna i mitt hjärta? Är jag för hård, är jag kall? Är jag kanske helt fel?
"Everything happens for a reason" har alltid varit mitt motto, men det är svårt att hålla fast vid de orden när jag inte kan se betydelsen av vissa händelser... Har inte gråtit på många dagar nu, men det kom en tår nyss.
Det börjar bli plågsamt att inte vara mer för någon än en vän, eller något man har sex med... Inte för att jag inte älskar och uppskattar vänskap, inte för att jag inte uppskattar sex... Men någon måste väl ha vett nog för att kombinera de två och kalla mig för sin?
Det kanske inte är jag som är kall... För det vägrar jag tro. Det kanske är världen som är kall.
Det kanske är jag som söker mig till fel människor...? Jag har kommit fram till det många gånger och ändrat inriktning och umgängeskretsar och träffat helt andra typer av människor och där, alltid där, har HAN funnits. Han som älskar mig från första stund och inte vill leva utan mig. Han klarar sig utan mig, men han vill inte. Vad finns kvar? Var har jag inte varit?

Det är inte så att jag tvunget måste ha någon... Det är bara det att det var så längesen någon älskade mig... och jag är en sådan brutal känslomänniska och jag tror att det enda jag består av är passion för saker och jag vill älska någon som älskar mig. Just nu är det vad jag behöver för att kunna komma framåt och utvecklas och jag vet det.
Jag är trött på tveksamma män som inte har någon aning om vad det är de vill. Jag vet vad jag vill och förtjänar någon som också vet.

Jag citerar Shania Twain: "If you're not in it for love, I'm outta here".

Ändra layouten på bloggen. Ändra layouten på mitt liv.

Just nu är det ingenting som är som det ska. Det kommer alltid sådana här perioder, men den här känns värre för det finns känslor med i bilden.

Skolan går inte så bra just nu, på grund av allt överväldigande som hänt. Jag kan inte förmå mig att göra det som borde göras, men jag ska ta tag i det... Jag ska! Jag vill. Men jag kan inte...

Det finns två i mitt liv just nu som betyder otroligt mycket för mig... Ni som står mig nära, eller som har ögonen på skaft vet vilka. Av sekretesskäl låter jag bli att skriva deras namn här.

Den ena har mått dåligt en period och mår bättre nu. Han frågade mig för några veckor sen om vi ska ta vid där vi slutade innan han började må piss, när han mår helt bra igen. Jag svarade ja, för vad kan jag göra? Han äger mitt hjärta, min själ, mitt hela jag.

Den andra... Ja... Vad kan jag säga? Han går igenom riktigt jobbiga saker just nu och han har tjej. Innan hans liv blev knas så ville han vara med mig (detta var under perioden det var knas i nummer 1's liv) och han skulle lämna sin tjej. Nu... så vet han inte vad han vill. Han vet ingenting. Han kom till mitt liv när jag var på långsam uppgång från att ha varit riktigt nere, så han räddade mig och visade mig världen genom helt andra ögon. Han frågade mig om jag ville vara hans vän tills han rett ut saker och ting. Jag sade nej...först...sen sa jag ja, för vad kan jag göra? Han äger en del av det som är kärnan till vad som är jag.

Båda två får mitt hjärta att slå hårt. Men på olika sätt. Båda två bryr sig om mig. Men på olika sätt.

Som ni ser så ligger bollen i båda fallen hos männen. Hur gick allt så fel? Hur tappade jag mitt trumfkort och blev satt i den här positionen?
När blev jag en disneyfigur som bara väntar och väntar och väntar?

Jag borde lämna båda två utan att se mig om, men hur kan jag när jag med den ena känner mig som en prinsessa och med den andra skrattar och mår bra?
Jag har aldrig stått inför ett sånt här dilemma och jag tror ärligt, att ifall ingen av dem passar bollen till mig snart, så tänker jag lämna spelet.

All is fair in love and war.

Mars tar slut idag och med det hoppas jag på något bättre än vad som varit under 31 dagar.
Stressen tar kål på mig. Har du någonsin varit så stressad att du inte kunnat göra något av det du måste göra och haft en konstant spykänsla i kroppen?
Så har jag det nu. Det är inte ett dugg trevligt. Jag har svårt att njuta av något över huvud taget och det enda som får mig avslappnad är vin =/

Skolan går skit och jag fattar ingenting av uppgifterna vi ska göra, jag bara hoppas innerligt på att jag hinner ta igen det jag missat nu på två veckor, för annars måste jag byta inriktning... Det håller inte annars.

Jag vill ha en HEL helg bara med filmtittande och mys, kan inte någon ställa upp och hålla mig sällskap? Jag måste få koppla av i gott sällskap utan en massa alkohol och tjo och tjim. Hjälp mig.

Emma ringde nyss och frågade om jag ville följa med till sjön och grilla och dricka lite vin för hon tänkte att jag kanske behövde ett avbrott, halleluja för folk som förstår. Så det blir grillande ett par timmar och mys =)

Jag ska ta det lugnt med spriten den här veckan.
Det känns bra, känns som en riktigt bra grej faktiskt.

Har blivit mycket på sistone och det är inte bra.

Det är så svårt. Men...

Jag kan inte hänga i luften utan att veta vad jag väntar på. Kommer alltid älska dig, kommer alltid finnas här för dig.
Jag tänker inte försvinna, jag kommer bara att ta några steg tillbaka.
Det är för din skull och för mig, för att jag inte kan gå omkring om dagarna och känna mig ensammast i världen.

Det kanske finns en tid för oss, men den är inte nu.

Min historia började midsommar 1987 då min mor var helt galet förälskad i en blond, långhårig och blåögd Peter från Värmland. Peter var konstnärlig och dessutom händig och jobbade som snickare i Stockholm när mamma först träffade honom. Midsommarfirandet var lite lätt alkoholpåverkat sådär som det brukar vara ;) och de hade en het natt i Värmlandsskogarna.

I början på hösten upptäckte mamma att hon var gravid och hon blev förvirrad. Peter var världens finaste kille, allt man kan önska sig av en man, men han missbrukade narkotika och hade svårt att hålla sig ifrån alkohol och mamma ville inte att hennes son (vilket hon var övertygad om att jag var) skulle växa upp med TVÅ missbrukande föräldrar, hennes eget spelmissbruk i tankarna (även om det enligt henne då inte var något farligt), så hon gav honom ett val: Att stanna och sluta med drogerna eller att gå. Vad jag vet så blev det bråk och min mor är ingen man leker med när hon är förbannad (förklarar var jag fått mitt temperament ifrån ;D) och han stack, med svansen mellan benen.
Min 7 år äldre systers pappa som mamma hade skiljt sig ifrån 5 år tidigare ställde upp för mamma och även för mig efter jag föddes.

Jag spenderade mina 6 första år i norr-förorter till Stockholm, innan mammas spelmissbruk tillslut under en period då vi bodde inkvarterade i ett av Riahemmens hus (ideel förening för att stödja missbrukare) blev så allvarligt och hennes rastlöshet så stor att hon fick för sig att starta ett eget bageri i lilla Holmsveden som ligger i Hälsingland. Efter ett halvår där så fick mamma lappsjuka på grund av hennes obefintliga sociala liv och här börjar historien på riktigt. Vi började flytta runt genom halva Hälsingland och mammas missbruk blev värre och värre och hennes kropp började ta stryk av hennes arbetsnarkomani som kock och kökschef på otaliga ställen, så tillslut blev hon sjukskriven. Och deprimerad. Och hennes spelmissbruk blev ännu allvarligare. Till råga på allt var hennes yngsta dotter (jag) understimulerad i skolan och hade arbetat klart hela mellanstadiets läroplan redan i trean...

Mamma tog kontakt med soc och jag fick en kontaktfamilj att åka till varannan helg för att mamma skulle lyckas reda ut sitt liv. Efter 2 år hade hon kommit fram till att det inte fanns någon annan utväg än att skriva in sig själv på ett 4-månaders behandlingshem, så en sommardag gick hon till pizzerian i lilla Vallsta där vi då bodde, när de öppnade och satt där vid sin Jack Vegas-maskin hela dagen tills de stängde, för hon visste att det skulle bli sista gången hon skulle få spela, så hon tog farväl.

Kontaktfamiljen jag hade haft blev min fosterfamilj under mammas tid på behandlingshemmet och de beslöt sig under sommaren för att flytta till Örebro och jag fick snällt följa med. Familjen var mormoner och pappan gravt dysfunktionell på grund av sin enda kärlek - Jesus. Efter ett halvår hos dem så var jag så djupt deprimerad att när jag fick komma hem till mamma så kände hon inte igen mig längre. Hon bad om ursäkt att hon inte kunnat hjälpa, varje gång jag ringt och gråtit i telefon.
Jag fick komma tillbaka till min gamla klass i min gamla skola och allt var som vanligt... Eller inte.
Jag pratade aldrig med någon, höll mig bara för mig själv och skrev musik med min gitarr, var på biblioteket varje kväll och satt 2 timmar vid deras utlåningsdator och pratade med kompisar från USA. Kompisar som inte visste något om mig, som jag slapp gömma mitt nya jag för.

En kväll på biblioteket kom en av byns a-lagare dit och började tafsa på mig... Kallade mig för blomma som var så utvecklad fast jag var så ung... Jag sprang hem och grät och berättade för mamma. Vågade inte gå till biblioteket på flera dagar. Mamma följde med mig dit och pratade med bibliotekarierna om vad som hänt och fyllot blev portad på livstid.
Jag började skapa mig ett namn inom musiken, trots att jag bara var 12 och jag spelade på alla byns evenemang som hölls. Jag spelade bara egenskrivet, för jag förstod inte meningen med att sjunga någon annans ord och tankar.

När det var nästan dags att sluta sexan så flyttade mamma ihop med en 19 år yngre kille som hon träffat på behandlingshemmet, vilket innebar att jag var tvungen att byta skola, för han bodde utanför Gävle.
Den nya skolan och nya klasskamrater var min nystart. Första dagen blev jag hela skolans gitarrhjälte och jag kompade hela avslutningsklassen den dagen vi slutade.
Jag blev kär för första gången, men fick honom inte för han sade att "det finns ju så många andra att välja på". Fick min första orgasm och drack alkohol för första gången.
Sen började jag sjuan... Första dagen med knallblått hår(det fanns en Festis på den tiden som var blå, jag såg ut som den) och alla undrade vad jag var för tönt. Min musiklärare prisade min sång och sade att under alla hans år där så hade han aldrig hört någon med lika fantastisk röst. Han var min gud, den som fick mig att leva alla gånger jag bara ville dö. Här börjar mina minnen dö ut, sjuan är mest ett blurr, för det var då jag fick anorexia... Jag slutade äta, för att jag tyckte att mina 66 kilo som jag vägde var för mycket. Jag började förstöra mina armar med diverse trubbiga föremål, jag hatade alla mina klasskompisar utom ett par, jag älskade franskalektionerna där jag slapp dem.

Strax innan åttan rymde jag hemifrån, till pappa visserligen, men ändå. Mest för att manifestera för mamma att jag inte mådde bra och att jag inte klarade av att bo i den lilla hålan hon satt oss i. Jag pratade inte med henne på 9 dagar.
En dag ringde hon och bad mig komma hem när jag hade bearbetat mina känslor och att hon fått tag i en lägenhet inne i Gävle som skulle passa mig bättre.
Vi flyttade och jag träffade en kille som bodde på min tvärgata. Jag hade pratat med honom på lunarstorm ett par gånger tidigare och fått reda på var han bodde, så en dag beslöt jag mig för att gå dit och knacka på.
Ingen öppnade så jag tänkte att det kommer väl någon snart, så jag gick ut och väntade och mycket riktigt så kommer det en söt 17-åring gåendes på andra sidan trottoaren och kastar blickar åt mitt håll. Jag var skitskraj, så jag gjorde ingenting förutom att andas en stund. 5 minuter senare tog jag mod till mig och knackade på dörren igen. Det var han!
Han bjöd in mig och vi pratade i flera timmar. Dagen efter kom jag dit igen och på kvällen kysstes vi för första gången. Han tog min oskuld någon vecka senare och vi var tillsammans i exakt 10 månader och 9 dagar. Jag var då 14 år och mina klasskompisar tyckte att han var för gammal för mig, man kunde ju inte gå i åttan och vara tillsammans med en kille på gymnasiet. Men han förändrade mitt liv. Jag slutade vara deprimerad och jag började trivas med mig själv.
Jag älskade honom över allt annat och han gjorde precis allt för mig, vi har kontakt än idag och han ställer fortfarande upp.
Det tog honom otroligt hårt när jag gjorde slut och han förändrades totalt... Vi umgicks fortfarande varje dag och varje dag så satt jag och såg på hur han skar i sina armar med en fickkniv. Flertalet gånger hoppade jag på honom, slog kniven ur hans händer och bara höll om honom när han grät och skakade...

Jag avslutade högstadiet nere i Småland då min mamma något tidigare hade deklarerat att hon var trött på Gävle och vägrade bo kvar. Jag hade då träffat en kille från Oskarshamn via internet och var saligt kär. I oktober bestämdes det att jag och mamma skulle flytta ner i december efter terminens slut. Jag hade en spelning den 6e december och dagen efter var den värsta dagen i mitt liv. Jag läste nyheterna när jag vaknade och trodde att jag skulle dö. En 19-åring som polisen inte ville nämna vid namn hade dött i Forsbacka, där jag bott tidigare. Jag kände ALLA 19-åringar där, trots mina egna knappa 15.

Jag bad till Gud om att det inte skulle vara Magnus, det fick inte vara Magnus. Ingen från Forsbacka svarade när jag ringde den dagen, men på kvällen ringde min klasskompis Sandra och frågade om jag hört vad som hänt. Redan innan hon sade något så låg jag på toagolvet och trodde aldrig att jag skulle ta mig upp igen. Magnus var död. Min bror, min bästa vän, den enda som någonsin sett mig som en riktig människa. Hans sista ord till mig hade varit "Det är tråkigt att du ska flytta, Annie. Men du vet att var du än är någonstans, så kommer jag alltid vara med dig". Det är så ironiskt att hans ord skulle klinga en sådan sanning. Mamma hörde min kollaps och förstod att det var Magnus... Hon grät med mig länge, tills jag avbröts av telefonen som ringde igen. Det var Kim, killen från Oskarshamn. När jag svarade förstod han också att det var min Magnus som hade gått bort. han pratade mig igenom mina tankar i 3-4 timmar och sade att han skulle åka upp till mig helgen efter, för att han inte ville att jag skulle behöva gå igenom sorgen själv.
Måndagen efter i skolan var pest...Inga lektioner för Magnus närmsta, utan vi fick driva planlöst i korridorerna och prata med lärarna om vi ville... Jag minns hur vi grät. Hur många kramar som utbyttes den dagen. Hur många liter tårar som måste ha spillts över hur alkoholen kunde ha tagit världens finaste kille ifrån oss. Alkoholförgiftning... Jag kan inte minnas att jag sade ett endaste ord den dagen. Försökte jag så kom det bara tårar.
Kims helg kom och det var tur att han var där, för jag hade spelning den helgen också och hade aldrig klarat det utan honom. Fick fina recensioner i tidningen och Kim förklarade att han älskade mig...
Helgen efter lämnade jag Gävle bakom mig och tog farväl av mina bästa vänner på stationen.
I Småland väntade bara turbulens. Ingen riktig bostad på någon månad, Kims och mitt förhållande var som alla tonårsförhållanden - stormiga. Det tog slut 2 mars 2004.
Skolan gick halvt åt helvete och jag brände ut mig helt. Rektorn beviljade en extra veckas ledigt i samband med påsklovet på grund av min psykiska ohälsa. Jag flydde till pappa, som vanligt när jag behövde fly. Min fristad har alltid funnits hos pappa.

Resten av historien går att ta i korta drag, då jag inte kan finna någon särskild relevans i den för den jag är idag:

Jag började gymnasiet, fick fantastiska lärare på musiklinjen.
Sjöng i SAS, skolans All Star-band. Skaffade mig ett eget band med 3 killar i 25-30-årsåldern. Hoppade av det bandet. Hade ett par olika pojkvänner. Började dricka alkohol. Skaffade egen lya och morsan flyttade ifrån mig. Träffade Lisa... Åh min Lisa. Mitt liv hade nog inte varit uthärdligt utan henne. Aldrig i mitt liv har jag haft en bättre vän. Villkorslös vänskap.
Förlovade mig med en skåning. Bröt förlovningen och alla framtidsplaner.
Blev sexmissbrukare (som definitivt inte är så roligt som det låter) och började röka. Skaffade Sixten, min livskamrat forever dressed in black med gröna ögon och lång svans. Var kär otaliga gånger, alla olyckligt.
Tog studenten och flyttade till Morgongåva.

Här är jag nu. På min tredje termin vid Uppsala Universitet och har ett mål med min närmsta framtid. Kär. Förvirrad. Tom.
Hittills i mitt liv har jag rökt alldeles för många cigg, druckit alldeles för många liter alkohol, haft alldeles för många sexpartners. Det mesta av livet har varit pest, men alla dåliga stunder vägs upp av de bra, för de har varit förträffligt bra. Jag har älskat, jag har hatat. Jag älskar fortfarande, men hatet för det mesta har avtagit.
Sixten ligger här bredvid och sover och lugnar mig och tomheten som jag känt hela dagen kommer gå över.
Det viktigaste jag lärt mig av livet är att alltid leva i NUET. Igår har hänt och kommer aldrig tillbaka, imorgon kan vi inte veta något om.

Och just NU finns det bara en sak jag vet - jag älskar någon som behöver mig, oavsett hans känslor för mig.

_______

Oj. Glömde uppenbarligen en av de viktigare passagerna i mitt liv. Min senaste pojkvän... Antar att det fortfarande är för nytt för att jag ska orka skriva om det just nu... Det är mycket obearbetade minnen som rör honom. Och det är inte så relevant för situationen.

Jag vet en del saker om dig...

Jag vet att du är så svag för mina ögon, så att när din blick väl möter min så låter du den dröja kvar någon sekund extra.

Jag vet att när du hör mig sjunga så blir du svag, du smälter.

Jag vet hur jag får dig att skratta, att glömma bort dina problem om än bara för ett par sekunder. Men jag vet.

Jag vet hur du inte kan motstå mina läppar när dina väl har mött mina.

Jag vet hur rädd du är för vad du känner för mig, för du vill inte förstöra mig, du vill inte förstöra för dig själv.

Jag vet att du vet att varenda rörelse vi gör, varenda ord vi säger, speglar den andres med minutiös exakthet.

Jag vet hur svårt du har det just nu, hur tom du känner dig.

Jag vet att du vet att jag skulle göra allt för dig...

Soulmates cannot be torn apart. Ever.

Jag har läst en kurs i konflikthantering, så säg inte att jag har fel.
Det absolut bästa sättet att lösa en konflikt på är utan andras inblandning, att mötas och prata om problemet/en.
Men eftersom du (enligt mig) undviker ensamtillfällen med mig systematiskt så får jag blogga om det.

1. Om flera personer berättar för mig att du är lite av en player och springer omkring bland flera olika tjejer och du inte svarar på det + att du tar illa vid dig när jag tar upp det, så gör det automatiskt att jag drar slutsatsen att jag bara är en i mängden, inget speciellt, bara ett strul.

2. När du lovar saker och inte håller dina löften till mig så blir jag irriterad och sur, för jag har en biologisk pappa som aldrig har hållit sina löften till mig och det är djupt inrotat i mig att man inte säger saker som man inte hade tänkt att stå fast vid.

3. Du uppskattar mig aldrig, bekräftar mig aldrig. Du kanske gör det för dig själv, men det håller inte. För jag behöver HÖRA det. Med det i åtanke och 4; du vill inte sova med mig, för du vill inte ha sex med mig... än? MEN du blir ledsen när jag träffar andra killar och 5: du säger att du själv är singel, men jag kan uppenbarligen inte vara singel eftersom att jag inte får träffa andra.

Jag har egentligen ingen lust att träffa andra, men det ska väl vara på lika villkor, eller? Ge mig svar, så jag förstår, för just nu funkar INGET i mitt liv p.g.a. DIG och dina uteblivna svar.

Jag hatar vad mörkret gör med mig. Jag blir alltid grubblig och tänker för mycket.

Har suttit och varit sjukt trött sen 17-tiden, men inte gått och lagt mig...förmodligen för att jag väntat på att någon som sade att han skulle höra av sig idag skulle höra av sig. Vilket jag borde förstått inte skulle ske.

Ojsch. Klockan är halv elva snart...

Jag undrar vad det skulle krävas av mig att bara glömma bort de senaste veckorna och låtsas som att det aldrig hänt. Att jag aldrig träffat honom. För hur lite jag än vill att det ska vara det bästa, så är det nog det. Att sluta här. Men jag kan inte, jag vill inte. Inget uns av mig vill ge upp detta. Men jag undrar vad det skulle krävas av mig. Hur många dagar skulle det ta?
Men återigen. Det skulle aldrig gå. Det går inte att glömma hur jag känner när han tittar på mig... Det går inte att glömma hans leende. Hans läppar. Hans mjuka händer i mina.
Men varför måste jag vara kär...? Det är DET jag inte orkar... Jag orkar inte ge av mig till någon som bara stundvis uppskattar det. Jag är dum också, för jag vet ju exakt varför, men jag förstår inte varför han inte vågar prata om det... Jag är ju jag. Jag är ju... han.

Till dig som betyder mest:

Du känner dig tom och hopplös. Du känner inte dig själv och du vet inte vem du är. Varje steg du tar känns fel och onödigt, helst skulle du bara slippa att någon ens vet vem du är, för du vill bara vara själv. Just nu känns det inte som att du bra på något, att du har fötts till jorden utan mening med ditt liv. Du klandrar modern som gav dig liv, för varför ska just du finnas till när du inte gör någon nytta? Du älskar henne mer än allt annat, trots att hon inte finns med dig längre, men hon är också den du hatar mest av allt, för att hon skapade ett sådant misslyckande som dig. (Hon älskar dig också, jag har känt henne i närheten av dig, och hon tror på dig, hon är övertygad om att du kommer finna dig själv).

Du letar efter något du aldrig kommer hitta; dig själv. Att hitta sig själv är inte som att leta efter en annan person, man måste leta efter känslan av att trivas med sig själv och jag vet att du har känt den, men du håller inte fast den, du låter den försvinna och återkomma med regelbundna pulser - jag vet, för jag har letat efter mig själv nästan lika länge. Skillnaden är att jag hittat känslan, för jag undvek situationer där den försvann. Det är SÅ du hittar dig själv, genom att lyssna på dina känslor, tankar och förnuft har en oerhört liten del av processen. Låt ingen annan driva dig till att tycka något som gör att känslan av att trivas med dig förminskas, det handlar bara om vad DU känner.

Jag vet varför du finns, för jag ser vad du gör med människor när de är nära dig - det är som magi. Vill du veta, så fråga mig.

You raise me up to more than I can be...

Senare tillägg:

Skrev en dikt om hur det kändes att vara jag när jag var som mest tom, vann en dikttävling med den för några år sedan och jag lägger den här, så att du kan läsa den och förstå att jag är som du.

DAGGDROPPAR
Det är såhär det känns
när man blir uppäten av ensamheten
att känna sig oändligt hungrig
fast mätt och skuldmedveten

Det är så här det är
att vara ensam trots att man inte vill
att kunna läsa en bok på ett främmande språk
utan att läsa den innantill

Det är såhär det känns
när man står på branten innan man dör
att ha problem med att hitta rätt på pianot
och inse att den dagen man lämnar världen får man absolut gehör

Det är såhär det är
att vara en del av ett vattenfall
fångad i rytmen och ständigt önska
att få bli en iskristall

Lägger in en till, som nyss blev kommenterad på haket.com, skriven oktober 2007

SISTA ANHALTEN
Trevande söker jag svaren
på frågor jag inte ställt än
Ekon skallar efter ropen på något
Något som känns som en vän

Fumlande ramlar jag runt i mig själv
sökandes efter något mer
Mer än begränsande återvändsgränder
så långt som ögonen ser

En låt jag hemskt gärna vill tillägna Fredrik...

Making Memories Of Us [Keith Urban]

I'm gonna be here for you baby
And I'll be a man of my own word
Speak the language in a voice that you have never heard
I wanna sleep with you forever
And I wanna die in your arms
In a cabin by a meadow where the wild bees swarm

(Chorus:)
And I'm gonna love you like nobody loves you
And I'll earn your trust making memories of us

I wanna honor your mother
And I wanna learn from your pa'
I wanna steal your attention like a bad outlaw
And I wanna stand out in a crowd for you
A man among men
I wanna make your world better than it's ever been

Chorus

We'll follow the rainbow
Wherever the four winds blow
And there'll be a new day
Comin' your way
I'm gonna be here for you from now on
This you know somehow
You've been stretched to the limits but it's alright now

And I'm gonna make you a promise
If there's life after this
I'm gonna be there to meet you with a warm, wet kiss

And I'm gonna love you like nobody loves you
And I'll earn your trust makin' memories of us
Ohhh
And I'm gonna love you like nobody loves you
And I'll win your trust makin memories of us

Jag kan inte tänka, för gråten och ångesten grumlar mina tankar...
Jag kan inte andas för det finns ingen luft värd att andas när du inte är här...

Min underbara Fredrik. Jag är så ledsen att jag sårat dig... Du förstår nog inte hur låg och jävlig jag känner mig.

Det sägs att fela är mänskligt, men jag känner mig som ett monster.

Älskar den här låten, älskar hela hennes nya skiva! Den är kanske 100 gånger bättre än hennes debutplatta. Videon är vacker och perfekt!

Du... Du har alltid funnits mitt framför mig, men det var inte förrän jag fick en chans att verkligen se in i dina ögon som du verkligen började existera i min värld. Du är precis som ett ord man aldrig har hört förut och så fort det nått öronen så finns det överallt.
Du tog mig med storm på två sekunder och kanske inte på det där "sweep-me-off-my-feet"-viset, för det är du som är stormen och jag är ditt öga. Jag är ditt hav och du är mina vågor.

Jag är rädd för att bli lämnad, övergiven av någon som betyder mycket för mig och precis som en storm rör sig vidare från en plats till en annan, så kommer du blåsa förbi mig. Precis som havets vågor strävar in mot land, kommer du dra dig undan mig.

Jag vill inget hellre än att du ska våga se in i mina ögon och berätta för mig precis vad som rör sig innanför ditt pannben, jag skulle aldrig döma dig för saker du gjort tidigare, det enda som räknas är nu.

Igår finns inte och imorgon vet vi ingenting om, det enda vi kan vara helt säkra på är precis nu, den här sekunden. Det enda som finns är nu.

Fick papper från polisen i veckan. Är friad från misstankar om bedrägeri och förundersökningen har lagts ned. Skönt att det är något som funkar som det ska.

Jag kan knappt röra mig, har så förbannat ont i magen och ryggen. Vad är fel?

Nu måste jag dra iväg till min spelning!

Var hemma hos Jimmie i helgen. Jimmie som jag träffade för 2 månader sedan i Växjö, då vi spelade på samma ställe.
Det var riktigt roligt, jag är så otroligt tacksam för att detta blev sista helgen innan skolledigheten slutar. Så naturligt att vara med honom, han skulle aldrig döma mig, aldrig hålla något emot mig - en riktig vän.

Den här bilden är från i fredags då vi var lite sliriga ;)

Ad astra per aspera, ja så är det verkligen.
Ikväll blev jag anklagad för bedrägeriförsök OCH polisanmäld för samma sak.

Jag och Emma var ute och firade att jag klarat tentan, på People i Uppsala. Strax innan tolvslaget så gick jag till baren för att beställa, med Emmas kort för att jag är pank och lånade pengar av henne. Jag sade vad jag ville ha, och hon jag beställde av är en enligt mig tidigare väldigt trevlig tjej som min bekant Hanna känner och hon frågade vad jag hette. Jag sade namnet på kortet för jag ville inte ha några problem, men då fiskar den här jävla bartendern från helvetet upp ett annat kort OCKSÅ som hon ger till en vakt och förklarar att jag försökt handla på ett kort som ägs av en David vars kort är spärrat (självklart har jag inte lämnat fram det kortet, jag har inte ens pratat med en kille ikväll). Jag blir fast med en vakt i en kvart och får inte röra mig, sen kommer POLISEN! De vill göra en anmälan, låter mig inte prata till punkt och påstår att jag är full (efter 3 cider, hur full blir man...?). Jag frågar om jag får blåsa, men det vill de inte. Så de tar sina uppgifter och fullkomligt skiter i mig, jag får inte röka eller något.
Sen förklarar de för mig att jag inte får komma in igen eftersom att jag försökt att stjäla pengar från den här David, som jag inte ens vet existerar, så jag får sätta mig på bussen och åka hem.
People påstår att de har videobevakning över baren och det är ju skönt, med tanke på att JAG INTE GJORT DET!

Jag är fly förbannad över hur jäkla illa man kan bli behandlad för att man är tatuerad och inte är en liten blond översminkad fjortis. Lilla bartender-Mona eller vad du nu heter, du kommer aldrig undan med det här, det hoppas jag du förstår.

Tillägg: Hade det varit så att jag ville försöka stjäla pengar så hade jag definitivt inte tagit en killes kort... Hello? Jag har högre IQ än 90% av Sveriges befolkning, jag kan tänka längre än så...

Fuck it. Jag grät nyss. Kanske i onödan, men nu sitter jag som på nålar! Om jag inte klarar omtentan jag gjorde idag så får jag inte fortsätta läsa... Det är nog få som gråter över skolan, men det är ju mitt liv ffs... Får väl be till den gud jag inte tror finns om att jag kommer klara det. Åh. Det är dumt att stressa upp sig i onödan, men jag är expert på det...

Jag trodde aldrig att det skulle finnas någon som jag verkligen skulle kunna känna mig helt avslappnad med, jag trodde allt snack om sådant var påhitt. Men nu har jag träffat honom.
Varje kyss får mig att känna mig mer levande än jag någonsin gjort, varje gång han rör mig slår hjärtat dubbla slag... Fortfarande vågar jag inte hoppas på någonting, är för bränd sen tidigare för att ta steget från min säkra borg. Bollen är hans.
Jag drömmer om honom om nätterna, inte alltid vackra drömmar, men han är åtminstone där.
Han är verkligen allt jag aldrig velat ha, hur kunde jag ha så fel tidigare? Jag har aldrig haft en kille som varit något annat än runt 2 meter lång, mager och med intressen som aldrig vidrört mina. Här har jag hittat en tvättäkta spelnörd som är kort och... helt fantastiskt underbart vacker.

Jag har alltid haft svårt att erkänna att jag är en gamer... Av olika anledningar. Ni som läst det mesta av min blogg vet nog det dock. Har skrivit ett och annat om King's Quest och smått och gott. Men jag är periodare (om man kan använda det uttrycket gällande spelande) och just nu har jag ingen spelperiod.

Åhåhå, snälla låt mig klara tentan!

Nu ska jag gå till Emma och dränka stressen med ett glas vin.

Pust. Det har varit tågförseningar hela dagen, enerverande som fan. Hemma nu i alla fall, ska snart börja titta på ett par filmer.
Med tanke på filmer så funderar jag på att dra på bio i helgen, ska höra om Rasmus kanske har lust att hänga med. Är jättesugen på att se Angelina Jolie's nya, "Changeling", som har biopremiär i just i helgen.

Skolan börjar alldeles för snart efter juluppehållet, börjar med omtenta nu på fredag... Orkar inte ens riktigt bry mig ifall det kommer gå bra eller inte, jag har tröttnat på att plugga nu... Vet inte hur jag ska orka, måste hitta något som peppar mig.

Hur ska man summera 2008? Jag brukar alltid summera åren som går... Men jag vette fan om jag orkar ta upp 2008... Det har inte varit bra i alla fall, kort och gott. På många sätt har det det, men på lika många sätt har det inte varit det. Det började med att jag var så otroligt kär och svävade på rosa moln, i mitten av året faljerade allt och jag levde mitt liv från sängen och enbart sängen. Började jobba på Burger King och hade 5 sjukt roliga månader tills jag insåg att jag inte hann med skolan. Körde i tentor och tappade bort mig själv. Drog på mig en fantastisk förkylning, slutade på BK i november, började ta tag i plugget, drog mig själv upp på fötter, lirade med bandet, förälskade mig, det sket sig, träffade en kille, spelning på nyårsafton och idag sitter jag här, fortfarande med den här fantastiska förkylningen över mig.
Juni var fantastiskt i alla fall. Helt underbart, levde livet och kände mig lycklig.

Jag saknar sommaren... Jag svär. får jag chansen att bo någonstans där det är varmare så tänker jag ta den, eller om jag slipper vara utomhus mellan oktober-mars. Jag verkligen hatar vinterhalvåret, jag är en äkta sommarflicka. Född på våren och är aldrig mer levande än jag är om sommaren.

Ge mig den tillbaka.