Ad astra per aspera

Du... Du har alltid funnits mitt framför mig, men det var inte förrän jag fick en chans att verkligen se in i dina ögon som du verkligen började existera i min värld. Du är precis som ett ord man aldrig har hört förut och så fort det nått öronen så finns det överallt.
Du tog mig med storm på två sekunder och kanske inte på det där "sweep-me-off-my-feet"-viset, för det är du som är stormen och jag är ditt öga. Jag är ditt hav och du är mina vågor.

Jag är rädd för att bli lämnad, övergiven av någon som betyder mycket för mig och precis som en storm rör sig vidare från en plats till en annan, så kommer du blåsa förbi mig. Precis som havets vågor strävar in mot land, kommer du dra dig undan mig.

Jag vill inget hellre än att du ska våga se in i mina ögon och berätta för mig precis vad som rör sig innanför ditt pannben, jag skulle aldrig döma dig för saker du gjort tidigare, det enda som räknas är nu.

Igår finns inte och imorgon vet vi ingenting om, det enda vi kan vara helt säkra på är precis nu, den här sekunden. Det enda som finns är nu.