Ad astra per aspera

Återigen så sitter jag här och våndas över bristen på ett kärleksfullt sällskap. Har ju katterna förstås, men jag vill inte bli en gammal katt-tant... Jag är inte gjord för ensamhet! Jag är så frustrerad just nu. Åhh... En cigg, en cigg.

Nåväl. Mr. F.B har träffat en (i mina öron alldeles för gammal för honom) tjej som är 28. Han pratar hela tiden om att det går inte med yngre för de är ju så oerfarna. Jag tar illa vid mig varenda gång. Jag vet vem jag är, vad jag vill, vad jag vill bli. Jag har fler ärr på insidan än de flesta har när de går ur tiden... hur kan han dra mig över samma kam som andra? Efter vad han berättat så verkar hon inte vara särskilt olik mig till utseendet heller. Kaxig... Det är väl jag också, men jag har godhet och ödmjukhet i bagaget också.

Jag har ju slutat leta efter "någon", de dimper ner i huvudet på mig, förvirrar mig och sen vill de inte ha mig.

Linus... den pojken förvirrar mig gång på gång... Jag ska bara låta det vila och ta det som det kommer. Ingen energi får slösas på sådana som inte vet vad de vill.

Just nu är livet tungt av anledningar jag inte orkar skriva här... för det handlar om pengar och jag och pengar har inte världens bästa relation. Jag hatar pengar. Och när det gäller om saker som händer om 2 månader som man måste tänka på nu så blir det ännu värre. Just nu funderar jag allvarligt på om det inte bara blir bättre om jag lägger mig ner och dör... Det är som ett välspunnet nät som jag aldrig kommer krångla mig ur, känns det som. Jag behöver en revisor och en assistent som kan ordna upp det här åt mig, för jag kan inte tänka själv på pengar. Jag kan bara inte.

Och det gör inte saken bättre att det inte finns någon att hålla i handen när det känns såhär...