Ad astra per aspera

Jag hatar vad mörkret gör med mig. Jag blir alltid grubblig och tänker för mycket.

Har suttit och varit sjukt trött sen 17-tiden, men inte gått och lagt mig...förmodligen för att jag väntat på att någon som sade att han skulle höra av sig idag skulle höra av sig. Vilket jag borde förstått inte skulle ske.

Ojsch. Klockan är halv elva snart...

Jag undrar vad det skulle krävas av mig att bara glömma bort de senaste veckorna och låtsas som att det aldrig hänt. Att jag aldrig träffat honom. För hur lite jag än vill att det ska vara det bästa, så är det nog det. Att sluta här. Men jag kan inte, jag vill inte. Inget uns av mig vill ge upp detta. Men jag undrar vad det skulle krävas av mig. Hur många dagar skulle det ta?
Men återigen. Det skulle aldrig gå. Det går inte att glömma hur jag känner när han tittar på mig... Det går inte att glömma hans leende. Hans läppar. Hans mjuka händer i mina.
Men varför måste jag vara kär...? Det är DET jag inte orkar... Jag orkar inte ge av mig till någon som bara stundvis uppskattar det. Jag är dum också, för jag vet ju exakt varför, men jag förstår inte varför han inte vågar prata om det... Jag är ju jag. Jag är ju... han.