Ad astra per aspera

Min historia började midsommar 1987 då min mor var helt galet förälskad i en blond, långhårig och blåögd Peter från Värmland. Peter var konstnärlig och dessutom händig och jobbade som snickare i Stockholm när mamma först träffade honom. Midsommarfirandet var lite lätt alkoholpåverkat sådär som det brukar vara ;) och de hade en het natt i Värmlandsskogarna.

I början på hösten upptäckte mamma att hon var gravid och hon blev förvirrad. Peter var världens finaste kille, allt man kan önska sig av en man, men han missbrukade narkotika och hade svårt att hålla sig ifrån alkohol och mamma ville inte att hennes son (vilket hon var övertygad om att jag var) skulle växa upp med TVÅ missbrukande föräldrar, hennes eget spelmissbruk i tankarna (även om det enligt henne då inte var något farligt), så hon gav honom ett val: Att stanna och sluta med drogerna eller att gå. Vad jag vet så blev det bråk och min mor är ingen man leker med när hon är förbannad (förklarar var jag fått mitt temperament ifrån ;D) och han stack, med svansen mellan benen.
Min 7 år äldre systers pappa som mamma hade skiljt sig ifrån 5 år tidigare ställde upp för mamma och även för mig efter jag föddes.

Jag spenderade mina 6 första år i norr-förorter till Stockholm, innan mammas spelmissbruk tillslut under en period då vi bodde inkvarterade i ett av Riahemmens hus (ideel förening för att stödja missbrukare) blev så allvarligt och hennes rastlöshet så stor att hon fick för sig att starta ett eget bageri i lilla Holmsveden som ligger i Hälsingland. Efter ett halvår där så fick mamma lappsjuka på grund av hennes obefintliga sociala liv och här börjar historien på riktigt. Vi började flytta runt genom halva Hälsingland och mammas missbruk blev värre och värre och hennes kropp började ta stryk av hennes arbetsnarkomani som kock och kökschef på otaliga ställen, så tillslut blev hon sjukskriven. Och deprimerad. Och hennes spelmissbruk blev ännu allvarligare. Till råga på allt var hennes yngsta dotter (jag) understimulerad i skolan och hade arbetat klart hela mellanstadiets läroplan redan i trean...

Mamma tog kontakt med soc och jag fick en kontaktfamilj att åka till varannan helg för att mamma skulle lyckas reda ut sitt liv. Efter 2 år hade hon kommit fram till att det inte fanns någon annan utväg än att skriva in sig själv på ett 4-månaders behandlingshem, så en sommardag gick hon till pizzerian i lilla Vallsta där vi då bodde, när de öppnade och satt där vid sin Jack Vegas-maskin hela dagen tills de stängde, för hon visste att det skulle bli sista gången hon skulle få spela, så hon tog farväl.

Kontaktfamiljen jag hade haft blev min fosterfamilj under mammas tid på behandlingshemmet och de beslöt sig under sommaren för att flytta till Örebro och jag fick snällt följa med. Familjen var mormoner och pappan gravt dysfunktionell på grund av sin enda kärlek - Jesus. Efter ett halvår hos dem så var jag så djupt deprimerad att när jag fick komma hem till mamma så kände hon inte igen mig längre. Hon bad om ursäkt att hon inte kunnat hjälpa, varje gång jag ringt och gråtit i telefon.
Jag fick komma tillbaka till min gamla klass i min gamla skola och allt var som vanligt... Eller inte.
Jag pratade aldrig med någon, höll mig bara för mig själv och skrev musik med min gitarr, var på biblioteket varje kväll och satt 2 timmar vid deras utlåningsdator och pratade med kompisar från USA. Kompisar som inte visste något om mig, som jag slapp gömma mitt nya jag för.

En kväll på biblioteket kom en av byns a-lagare dit och började tafsa på mig... Kallade mig för blomma som var så utvecklad fast jag var så ung... Jag sprang hem och grät och berättade för mamma. Vågade inte gå till biblioteket på flera dagar. Mamma följde med mig dit och pratade med bibliotekarierna om vad som hänt och fyllot blev portad på livstid.
Jag började skapa mig ett namn inom musiken, trots att jag bara var 12 och jag spelade på alla byns evenemang som hölls. Jag spelade bara egenskrivet, för jag förstod inte meningen med att sjunga någon annans ord och tankar.

När det var nästan dags att sluta sexan så flyttade mamma ihop med en 19 år yngre kille som hon träffat på behandlingshemmet, vilket innebar att jag var tvungen att byta skola, för han bodde utanför Gävle.
Den nya skolan och nya klasskamrater var min nystart. Första dagen blev jag hela skolans gitarrhjälte och jag kompade hela avslutningsklassen den dagen vi slutade.
Jag blev kär för första gången, men fick honom inte för han sade att "det finns ju så många andra att välja på". Fick min första orgasm och drack alkohol för första gången.
Sen började jag sjuan... Första dagen med knallblått hår(det fanns en Festis på den tiden som var blå, jag såg ut som den) och alla undrade vad jag var för tönt. Min musiklärare prisade min sång och sade att under alla hans år där så hade han aldrig hört någon med lika fantastisk röst. Han var min gud, den som fick mig att leva alla gånger jag bara ville dö. Här börjar mina minnen dö ut, sjuan är mest ett blurr, för det var då jag fick anorexia... Jag slutade äta, för att jag tyckte att mina 66 kilo som jag vägde var för mycket. Jag började förstöra mina armar med diverse trubbiga föremål, jag hatade alla mina klasskompisar utom ett par, jag älskade franskalektionerna där jag slapp dem.

Strax innan åttan rymde jag hemifrån, till pappa visserligen, men ändå. Mest för att manifestera för mamma att jag inte mådde bra och att jag inte klarade av att bo i den lilla hålan hon satt oss i. Jag pratade inte med henne på 9 dagar.
En dag ringde hon och bad mig komma hem när jag hade bearbetat mina känslor och att hon fått tag i en lägenhet inne i Gävle som skulle passa mig bättre.
Vi flyttade och jag träffade en kille som bodde på min tvärgata. Jag hade pratat med honom på lunarstorm ett par gånger tidigare och fått reda på var han bodde, så en dag beslöt jag mig för att gå dit och knacka på.
Ingen öppnade så jag tänkte att det kommer väl någon snart, så jag gick ut och väntade och mycket riktigt så kommer det en söt 17-åring gåendes på andra sidan trottoaren och kastar blickar åt mitt håll. Jag var skitskraj, så jag gjorde ingenting förutom att andas en stund. 5 minuter senare tog jag mod till mig och knackade på dörren igen. Det var han!
Han bjöd in mig och vi pratade i flera timmar. Dagen efter kom jag dit igen och på kvällen kysstes vi för första gången. Han tog min oskuld någon vecka senare och vi var tillsammans i exakt 10 månader och 9 dagar. Jag var då 14 år och mina klasskompisar tyckte att han var för gammal för mig, man kunde ju inte gå i åttan och vara tillsammans med en kille på gymnasiet. Men han förändrade mitt liv. Jag slutade vara deprimerad och jag började trivas med mig själv.
Jag älskade honom över allt annat och han gjorde precis allt för mig, vi har kontakt än idag och han ställer fortfarande upp.
Det tog honom otroligt hårt när jag gjorde slut och han förändrades totalt... Vi umgicks fortfarande varje dag och varje dag så satt jag och såg på hur han skar i sina armar med en fickkniv. Flertalet gånger hoppade jag på honom, slog kniven ur hans händer och bara höll om honom när han grät och skakade...

Jag avslutade högstadiet nere i Småland då min mamma något tidigare hade deklarerat att hon var trött på Gävle och vägrade bo kvar. Jag hade då träffat en kille från Oskarshamn via internet och var saligt kär. I oktober bestämdes det att jag och mamma skulle flytta ner i december efter terminens slut. Jag hade en spelning den 6e december och dagen efter var den värsta dagen i mitt liv. Jag läste nyheterna när jag vaknade och trodde att jag skulle dö. En 19-åring som polisen inte ville nämna vid namn hade dött i Forsbacka, där jag bott tidigare. Jag kände ALLA 19-åringar där, trots mina egna knappa 15.

Jag bad till Gud om att det inte skulle vara Magnus, det fick inte vara Magnus. Ingen från Forsbacka svarade när jag ringde den dagen, men på kvällen ringde min klasskompis Sandra och frågade om jag hört vad som hänt. Redan innan hon sade något så låg jag på toagolvet och trodde aldrig att jag skulle ta mig upp igen. Magnus var död. Min bror, min bästa vän, den enda som någonsin sett mig som en riktig människa. Hans sista ord till mig hade varit "Det är tråkigt att du ska flytta, Annie. Men du vet att var du än är någonstans, så kommer jag alltid vara med dig". Det är så ironiskt att hans ord skulle klinga en sådan sanning. Mamma hörde min kollaps och förstod att det var Magnus... Hon grät med mig länge, tills jag avbröts av telefonen som ringde igen. Det var Kim, killen från Oskarshamn. När jag svarade förstod han också att det var min Magnus som hade gått bort. han pratade mig igenom mina tankar i 3-4 timmar och sade att han skulle åka upp till mig helgen efter, för att han inte ville att jag skulle behöva gå igenom sorgen själv.
Måndagen efter i skolan var pest...Inga lektioner för Magnus närmsta, utan vi fick driva planlöst i korridorerna och prata med lärarna om vi ville... Jag minns hur vi grät. Hur många kramar som utbyttes den dagen. Hur många liter tårar som måste ha spillts över hur alkoholen kunde ha tagit världens finaste kille ifrån oss. Alkoholförgiftning... Jag kan inte minnas att jag sade ett endaste ord den dagen. Försökte jag så kom det bara tårar.
Kims helg kom och det var tur att han var där, för jag hade spelning den helgen också och hade aldrig klarat det utan honom. Fick fina recensioner i tidningen och Kim förklarade att han älskade mig...
Helgen efter lämnade jag Gävle bakom mig och tog farväl av mina bästa vänner på stationen.
I Småland väntade bara turbulens. Ingen riktig bostad på någon månad, Kims och mitt förhållande var som alla tonårsförhållanden - stormiga. Det tog slut 2 mars 2004.
Skolan gick halvt åt helvete och jag brände ut mig helt. Rektorn beviljade en extra veckas ledigt i samband med påsklovet på grund av min psykiska ohälsa. Jag flydde till pappa, som vanligt när jag behövde fly. Min fristad har alltid funnits hos pappa.

Resten av historien går att ta i korta drag, då jag inte kan finna någon särskild relevans i den för den jag är idag:

Jag började gymnasiet, fick fantastiska lärare på musiklinjen.
Sjöng i SAS, skolans All Star-band. Skaffade mig ett eget band med 3 killar i 25-30-årsåldern. Hoppade av det bandet. Hade ett par olika pojkvänner. Började dricka alkohol. Skaffade egen lya och morsan flyttade ifrån mig. Träffade Lisa... Åh min Lisa. Mitt liv hade nog inte varit uthärdligt utan henne. Aldrig i mitt liv har jag haft en bättre vän. Villkorslös vänskap.
Förlovade mig med en skåning. Bröt förlovningen och alla framtidsplaner.
Blev sexmissbrukare (som definitivt inte är så roligt som det låter) och började röka. Skaffade Sixten, min livskamrat forever dressed in black med gröna ögon och lång svans. Var kär otaliga gånger, alla olyckligt.
Tog studenten och flyttade till Morgongåva.

Här är jag nu. På min tredje termin vid Uppsala Universitet och har ett mål med min närmsta framtid. Kär. Förvirrad. Tom.
Hittills i mitt liv har jag rökt alldeles för många cigg, druckit alldeles för många liter alkohol, haft alldeles för många sexpartners. Det mesta av livet har varit pest, men alla dåliga stunder vägs upp av de bra, för de har varit förträffligt bra. Jag har älskat, jag har hatat. Jag älskar fortfarande, men hatet för det mesta har avtagit.
Sixten ligger här bredvid och sover och lugnar mig och tomheten som jag känt hela dagen kommer gå över.
Det viktigaste jag lärt mig av livet är att alltid leva i NUET. Igår har hänt och kommer aldrig tillbaka, imorgon kan vi inte veta något om.

Och just NU finns det bara en sak jag vet - jag älskar någon som behöver mig, oavsett hans känslor för mig.

_______

Oj. Glömde uppenbarligen en av de viktigare passagerna i mitt liv. Min senaste pojkvän... Antar att det fortfarande är för nytt för att jag ska orka skriva om det just nu... Det är mycket obearbetade minnen som rör honom. Och det är inte så relevant för situationen.