Ad astra per aspera

Fuck it. Jag grät nyss. Kanske i onödan, men nu sitter jag som på nålar! Om jag inte klarar omtentan jag gjorde idag så får jag inte fortsätta läsa... Det är nog få som gråter över skolan, men det är ju mitt liv ffs... Får väl be till den gud jag inte tror finns om att jag kommer klara det. Åh. Det är dumt att stressa upp sig i onödan, men jag är expert på det...

Jag trodde aldrig att det skulle finnas någon som jag verkligen skulle kunna känna mig helt avslappnad med, jag trodde allt snack om sådant var påhitt. Men nu har jag träffat honom.
Varje kyss får mig att känna mig mer levande än jag någonsin gjort, varje gång han rör mig slår hjärtat dubbla slag... Fortfarande vågar jag inte hoppas på någonting, är för bränd sen tidigare för att ta steget från min säkra borg. Bollen är hans.
Jag drömmer om honom om nätterna, inte alltid vackra drömmar, men han är åtminstone där.
Han är verkligen allt jag aldrig velat ha, hur kunde jag ha så fel tidigare? Jag har aldrig haft en kille som varit något annat än runt 2 meter lång, mager och med intressen som aldrig vidrört mina. Här har jag hittat en tvättäkta spelnörd som är kort och... helt fantastiskt underbart vacker.

Jag har alltid haft svårt att erkänna att jag är en gamer... Av olika anledningar. Ni som läst det mesta av min blogg vet nog det dock. Har skrivit ett och annat om King's Quest och smått och gott. Men jag är periodare (om man kan använda det uttrycket gällande spelande) och just nu har jag ingen spelperiod.

Åhåhå, snälla låt mig klara tentan!

Nu ska jag gå till Emma och dränka stressen med ett glas vin.