Ad astra per aspera

Jag kanske inte kommer göra mig särskilt förstådd, men jag tänker försöka. Jag orkar heller inte ta den långa versionen utan jag vill bara få mitt budskap framfört.

Det är såhär jag vet att det är rätt:

- Du ser ut som någon som inte stämmer in alls på någon jag skulle vara med. Mina pojkvänner har haft typiska modelldrag allihopa, men du har inget sådant.
- Du har sådana personliga problem som skulle göra att vem som helst skulle vända i dörren.
- Du pratar innan du tänker och får alltid problem med att förklara dig sen.

Trots detta, så stannar jag kvar. Eller du stannar kvar i mig. Det är SÅ jag vet att det är rätt. Jag bortser från ALLT jag ALDRIG skulle bortse från om det inte var menat att det skulle vara vi. Jag behöver inte ens bortse från det. Du är det vackraste jag någonsin fokuserat blicken på. Du är den finaste människan som någonsin skapats och dina problem vägrar jag blunda för, även om du hellre ville att jag skulle flytta låååååångt bort för att du skulle kunna fly ännu mer, för visst är det så? Jag skyndar på procedurer i ditt liv som du aldrig trott att du skulle gå igenom? Jag kanske är ett pain in the ass många gånger, men jag hjälper dig att hjälpa dig själv.
Att du pratar innan du tänker är något jag lärt mig att acceptera med tiden, haha, det går inte att ändra på det.

Skillnaden är väl nu att jag slutat bekämpa det jag dras emot, som är du, medan du fortfarande efter såhär lång tid försöker kämpa emot det.
Jag vet varför också. Vår första tid tillsammans skulle bli oerhört katastrofal. Så mycket skulle hända och jag har sett det redan, så jag vet varför du backar. Varför du säger att du inte "orkar". Men om vi vet det vi vet, på riktigt. Varför gör vi det inte tillsammans? Du skulle hata mig mycket, jag skulle avsky dig. Vi skulle bråka fucking hela jävla tiden till en början, men bara tills "det" är över. Och du vet det också. Vi skulle såra varandra, vi skulle skrika på varandra, gråta i varandras armar och älska varandra. Det skulle bli fantastiskt vackert.

Jag har funderat på den saken... att kanske är det jag som fattas för dig och du för mig? Som pusselbitar... Fast ändå inte riktigt... Som en pusselbit. Som en trasig pusselbit. Jag är den trasiga delen som fattas i dig och du är den trasiga delen som fattas i mig..?

Hur som helst. Så kan det definitivt inte skada oss att försöka när vi redan skadat varandra så illa som vi har och när vi vet det vi vet om varandra och om vad som är vi.

Jag är säker... This is our time. Det är vår tid nu. Inte då, inte sen. Men nu.