Ad astra per aspera

10 grader ute och det sades att det skulle snöa idag. Inte vad jag sett i alla fall!


Against the sky
Streams of light
Call out to me and you
We leave as one
We've just begun
To find the solace we're due
This is the life we must choose

[Chorus:]
We will make a brand new start
From the pieces torn apart
The break of day is before us
Cast your sorrows to the wind
Let the highway take us in
As we escape the disorder

This desert road
That we call home
This is our destiny
We'll chase the setting sun
As we outrun
A life of agony
God how we ache to be free

We'll make our way

Just nu vill jag verkligen skriva en miljard låtar om nu och då och sen och allt som inte finns.

Det verkade så lovande. Träffade en kille som föll mig perfekt i smaken... och så avslöjar han nu att han inte vill ha något seriöst.

Och nu inser jag hur ont det gör över Calle... "Ja, jag har träffat någon som jag tycker mycket om...".
Varför duger inte jag..?

Sitter här och gråter till Alter Bridge's nya platta "Blackbird", fortfarande iförd myskläderna från när jag steg upp ur sängen.
Väntar på mitt paket med Marlboro som kommer med leverans från Danne, för att jag inte orkar göra mig presentabel för att gå till affären själv. Jag röker bara Marlboro om jag mår dåligt, för jag kan röka dem snabbt med djupa halsbloss som känns ända ner i tårna.

Jag åkte ur West End Star... det är fortfarande en livsdröm, att få jobba som musikalartist.

Andreas hund har lämnat världen. Jag känner oerhörd empati för honom och ger honom all min energi i tankarna just nu, han mår så dåligt. Jag vill bara att han ska må bra, oavsett vilka agg vi hyst mot varandra tidigare, så har han alltid varit en vän i hjärtat. Andreas, jag tänker på dig och du vet var jag finns om du behöver mig.

Tone Norum. Jag.

Vi är lika hörde jag... =)

"Sätt i kort"
Det är frasen som möter dig vid en swedbank-uttagsautomat.
"Please insert your card" står det under "Sätt i kort"
Jag håller för "Sätt i kort" och läser endast "Please insert your card" och ser en leende och trevlig fras som inte verkar hotfull på något vis.
"Sätt i kort" låter likgilitgt. "Sätt i kort, eller gör vad sjutton du vill. Ska du ha kontanter eller?"

Varför är svenska ett sådant otrevligt språk?
Jag är uppväxt med att säga "ja tack", "nej tack", "tack för hjälpen", "varsågod", "vill du...?", "snälla" och "förlåt".
"Tack" och "förlåt" är två ord som svenskarna har utvecklat någon form av rädsla för. Vad är vi rädda för? Att någon kan tänkas bli glad? Ve och fasa för glädje, Sverige!

Ber man om ursäkt uppfattas man som svag, eller som att man medger att man hade fel. Ja! Men är det inte bra att medge att man hade fel? Det är väl ingen svaghet? Det är väl en styrka om något?
Och "tack" verkar vara ytterligare ett tecken på svaghet. Tackar man för något, så har någon annan gjort något för en och det går ju bara inte för sig! Svenskar klarar sig ypperligt på egen hand.
Inga "tack".

Jämför med engelskan. "Please" är ett ord som förekommer ovanligt ofta och har flera betydelser, vanligast "tack" och "snälla".
Franska är också ett sådant språk. Ursäkta sig gör man nästan med glädje "oh pardon!", tackar gör man mer än gärna "merci beaucoup!" och alltid med ett leende på läpparna.

Skärp er, Sverige.

Jag antar att det inte ska vara enkelt...
Upp och ner... neråt.


Don't know much about your life.
Don't know much about your world, but
Don't want to be alone tonight,
On this planet they call earth.

You don't know about my past, and
I don't have a future figured out.
And maybe this is going too fast.
And maybe it's not meant to last,

But what do you say to taking chances,
What do you say to jumping off the edge?
Never knowing if there's solid ground below
Or hand to hold, or hell to pay,
What do you say,
What do you say?

I just want to start again,
And maybe you could show me how to try,
And maybe you could take me in,
Somewhere underneath your skin?

What do you say to taking chances,
What do you say to jumping off the edge?
Never knowing if there's solid ground below
Or hand to hold, or hell to pay,
What do you say,
What do you say?

Gathania åkte äntligen ut ur idol. Det tog bara jävligt lång tid för folk att fatta att hon inte är bra på att sjunga.

Det var nog allt jag ville säga just för stunden.

Jag har alltid varit bra på att ljuga för mig själv. Jag har aldrig kunnat ljuga för någon annan, mitt inre är för snällt för det, en lögn är kriminell för mig.
Men när jag ljuger för mig själv och hittar på en annan sanning, så är det på ett annat vis.
Eller?
Det känns ju inte fel och jag har inte dåligt samvete gentemot mig själv...
Det känns snarare bra, färre problem att tänka på, färre ting och känslor att bli ambivalent över.

Jag hatar folk som ljuger för mig, jag skyr dem som pesten. Och jag avslöjar aldrig att jag vet att de ljuger för mig, vita lögner gäller inte, för ibland behövs dem, men sådana riktigt becksvarta lögner, som etsar sig fast i ditt inre och aldrig försvinner. Som gör att du ser en vrängd och fulare bild av denna människa varje gång du ser henne (henne i detta fallet inte nödvändigtvis en kvinna utan könsbestämningen av ordet "människa", (förklaring för mindre intelligenta som kanske läser min blogg)).
Och har jag fel...kanske... men jag tycker mig ana att min spegelbild inte längre finns där när jag ser mig i spegeln...
Att det är en mer utsuddad, förvrängd Annie som står där framför mig, att det är en helt annan, inte jag.

Men så länge jag bara ljuger för mig själv och aldrig yttrar mig om det, så drabbas ju ingen annan...
Dock så talar jag i sömnen ibland... det är jag medveten om. Och det är just dessa lögner som jag yttrar då. Mina alldeles egna, hemliga själv-lögner.
De byts ju ut dock, efterhand, så just nu har jag bara en uppenbar lögn för mig själv.

Liar, deniar.

Rubriker har aldrig varit min starka sida. Detta inlägget kommer inte handla ett dugg om att jag inte gillar glass.

<-- Min älskade Sixten och jag, nyligen taget foto.
Han älskar mig. Jag vet att hans "shhrrkoo"-ljud betyder just det, "jag älskar dig".
Jag hade saknat honom så mycket och han hade saknat mig. Det tog ett tag för honom att känna igen mig, men när han gjorde det så klättrade han upp och lade sig över min axel, som vanligt...
Jag började nästan gråta, har aldrig saknat ett djur så mycket.

Jag ska till Halmstad. Alldeles strax bara, känns det som! Haha, impulsiviteten genomljuder hela mig just den här hösten.

Så nu måste jag nog ta och tvinga mig in till sängen, så att jag kommer upp när jag ska, inte bra att missa tåget, tror jag...

Grattis på födelsedagen, min kära vän <3 Undrar hur de senaste månaderna i mitt liv hade sett ut om inte du hade fötts... De hade varit mycket tråkigare, gråare och ensamma, that's for sure.

Jag ska till Västerås imorgon. Hälsa på min katt.
Snart måste jag fixa mat. Börjar bli lite småhungrig, kanske...

70 dagar lite drygt. Kan det vara så? Haha, ja. Det kan det.
Och inte fan tog det dig mer än 30 dagar att nästla dig in i mitt liv.
Jag tackar de konstiga omständigheterna vi hamnade i för att du blev min vän.
Det känns dock som det var igår... Tiden går för fort.

Ja, hörrni. Det är onsdag.
Lördag kommer alldeles för fort. Wah. Nervös.

Och jag skulle vilja ha riktigt bra sex. Det var ett tag sen det var sådär, riktigt bra.
Förstår inte hur det kommer sig att så många killar inte vet hur man gör.

Nä, snart tänker jag nog hoppa in i duschen och tyvärr så blir det nog inget sjungande idag, för jag är uppenbarligen inte ensam hemma.

I'm tired of waking up alone in bed

I'm tired of staring at this screen eighteen hours a day

I'm tired of living this pretend-life

I'm tired of not having anyone to call when there's actually nothing to say, really

I'm tired of not hearing "I love you"

I'm tired of all that isn't me and you

I'm tired of crying

I'm tired of going to bed alone

Jag har inget svar på det.

Kanske att Tomas, som en gång var min vän och lite mer, pratar med henne, Marcus från Linköping gör det uppenbarligen också. Christopher, so we already know. Och en hel bunt andra användare på porrigt, som jag trodde hade vett i skallen, gör det också.

Nu hoppas jag åtminstone att Erik inte gör det, så att det finns -en- person som jag kan ha för mig själv.


Lämna mig ifred ditt inställsamma jävla äckel.

SJ har börjat lägga ut udda resor på auktion på Tradera.se
Det var jag tvungen att kolla upp. Just nu finns bara biljetter på sträckan Stockholm-Malmö. Men man kan ju kliva av på vägen. Kostar biljetten inte mer än en krona, så -kan- man kliva av på vägen.
Titta bara:

Tågtyp:	X 2000
Biljettyp:	2 klass
Tågnr:	10531
Station	Ankomst	Avgång	Övrigt
Stockholm C		11:20
Södertälje Syd	11:37	11:38	Ingen avstigning.
Norrköping C	12:33	12:35
Linköping C	12:58	13:00
Nässjö C	13:49	13:51
Alvesta stn	14:25	14:27
Hässleholm C	15:02	15:02
Lund C	15:31	15:33	Ingen påstigning.
Malmö C	15:46

Det är skitbra.
Fler sådana initiativ.
Jag som vill både till Norrköping och Linköping. Passar mig perfekt.

Visst är jag glad, det är jag, för vad lördagen eventuellt bär med sig.
Men samtidigt så känns det sådär
<-----










I need you to need me.

Ibland blir det bara för mycket... As I sit here crying about something I'll never reach.

*million-dollar smile*
Helt galet.

Jag får gång på gång bevis på det.
Ibland varje vecka, ibland varje månad. Ibland dröjer det ett par år emellan bevisen, men de kommer.

"Du har söta drag, vackert leende, glänsande ögon, och vad jag vet efter vad jag upplevt hittills så har du en ärlig själ. Det betyder mycket. Vackrare än alla drag med sminkpennan."

Thank you.

Nu vet jag inte riktigt var jag har hamnat. Det känns som att för var dag som går, så blir jag allt mindre och mindre verklighetsförankrad.
Det är som att den där spådomen jag utläste håller på att bli sann.

Jag klamrar mig fast vid vackra, glada tankar. Min uppkommande 20-årsdag, Lisa's 20-årsdag, Lisa överhuvudtaget, mina nya skor och Christopher.
Just nu så känns det dock inte så bra att tänka på honom. Det känns som att jag inte är uppskattad hos honom längre, som att jag bara är något jobbigt påhäng. Jag borde veta att det inte är så, men min magkänsla säger annat.

Somnade med honom i tankarna i morse i alla fall och jag mådde bra av det. Han får mig att le.

Jag har länge velat förneka mitt sexmissbruk, som att det egentligen inte alls fanns där. För jag älskar sex.
Eller... kanske åtminstone tanken på sex.

Jag tar inte vem som helst och låter dem sätta på mig, sexmissbruk är inte nymfomani.
Sexmissbruk är, oavsett hur stort antalet sexpartners, helt enkelt ett missbruk av det som sex går ut på.
Mannen ska tillfredsställa kvinnan så hon njuter och hon ska tillfredsställa honom så att han njuter. Intimitet.
Sex är för mig helt enkelt inget annat än sex, och känslor och kärlek något mycket högre, så missförstå mig inte.

9 av 10 fall så ger jag mitt allt för att mannen ska njuta och låter bli att ta mig över gränsen till den fullkomliga njutningen. Låter bli och låter bli, förresten. Fel uttryck. Jag kan inte, helt enkelt.
Jag kan bli tänd och våt... men jag har aldrig lyckats komma det där steget längre, utan att göra något åt det själv.
Ingen man har någonsin lyckats tillfredsställa mig, jag har alltid haft "ett finger med i spelet", tvetydighet deluxe.

Så... jag gillar tanken på sex. Jag söker fortfarande det där högre stadiet, det fullkomliga, dit jag bara kan ta mig själv än så länge. Det går att jämföra med första gången man rökte en cigg på riktigt, när den där sköna niko-kicken satte in och pumpade i hela kroppen. Den totala känslan av lycka just då, som aldrig kommer att återfinna sig i din kropp.
Jag minns min första orgasm lika väl som min första niko-kick. Den var fantastisk. Och den gav jag mig själv.
Jag minns mina tre miljoner andra orgasmer också. Jag gav mig dem själv.
Oavsett om det har involverat en man jag haft samlag med, så har han inte kunnat ta mig över gränsen.

Jag har aldrig njutit av sex. There you have it.
Jag har njutit av att jag fått männen att njuta, men aldrig känt den där kroppsliga njutningen.
Jag tror inte att någon kommer att ta mig dit heller, så jag kan lika gärna fortsätta som jag gjort hittills.

Will anyone take on this challenge, of my satisfaction?

Å andra sidan. Jag har sagt det många gånger förut, jag skulle kunna ha en relation helt utan sex.

Det kanske kommer låta patetiskt, men de som känner mig struntar fullkomligt i hur patetiskt jag uttrycker mig, för de vet att jag menar det.

Hur som helst.

Halvvägs till Stockholm så inser jag plötsligt och återigen, hur ovälkommen jag känner mig överallt. Jag passar inte in i er mall, så låt mig vara då.

Men jag känner mig helt hemma på två platser.

Stockholm, mitt älskade Stockholm. En gång stockholmare - alltid stockholmare. Jag får andnöd varje gång jag åker in i den staden, enbart av hur vacker den är. Jag skulle kunna vara fullkomligt isolerad från all social kommunikation i Stockholm och ändå känna mig hemma.
Och... nu kommer den patetiska biten, beware... jag har aldrig känt mig så hemma någonstans, någonsin med någon, som jag gjort med dig nu, den senaste veckan. Aldrig så avslappnad med någon.
Att du lyckades få mig så avslappnad gjorde mig total-nervös och det var pinsamt.
Jag trodde aldrig man kunde få uppleva sådan vänskap, men jag hade fel.

Ett hem. Jag har haft många ställen jag kallat för "hemma". Det gör ont i mig när jag inser hur fel det varit att kalla de en miljard ställena för hem.
Jag har alltid sagt att "jag ska åka hem", när jag ska till Stockholm, för den staden känns i hjärtat.
Men jag har hört att ett hem är en plats där man inte behöver vara någon annan än den man är. Där man accepteras, oavsett tidigare handlingar i livet. En plats där man känner sig älskad, trots alla brister man bär på.

Jag har aldrig haft ett hem.
En gång för inte allt för längesen så trodde jag att jag hade ett... Påtänkta barn och allt som hör till. Men jag förstörde det. Liksom jag förstör allt annat jag rör vid.

Och du. Jag känner precis likadant.
What will be, will be, my dearest. Until then, we'll always have each other.