Ad astra per aspera

Mitt hundrade inlägg.
Är inte säker på att det kommer innehålla substans eller relevans, jag behöver bara spy upp mina tankar någonstans.

Det finns två saker som kan få mig att gråta: prestationsångest och minnen. Jag kan dock inte avgöra vilken av de två som fick mig att väta kinderna i 120 sekunder alldeles nyss. Jag tittade på bilder av en gammal vän och det fick mig att börja gråta, men samtidigt så sitter jag och jobbar med en hemskrivning som känns som ett ton tegel över mitt bröst, så det är där avgörandet är svårt.
Jag minns en höstdag förra året... Göteborgs station, 10 minuter innan tåget mot Stockholm skulle gå och jag skulle med det. Jag var helt sjukt nervös och han dansade. Jag tittade mest på honom och log, jag blev handlingsförlamad (ni som känner mig vet att jag är ingen som tappar kontroll över min auktoritet eller tappar talförmågan för den delen). Det hörs en röst ur högtalarna som säger att de som ska med x2000 mot Stockholm ska ta plats i tåget. Nu var jag stressad, nervös OCH handlingsförlamad. Jag tänkte "vinna eller försvinna" och drog honom mot mig, kramade honom och gav honom en fjärilslätt puss på munnen.
Väl på min plats så log jag hela vägen till Stockholm. Sen försvann han. Ja, inte helt, men jag hörde knappt något ifrån honom förrän december/januari. Jag minns att jag fick något sms runt Halloween då han frågade mig var jag var... Jag var kär, det var jag helt säker på, i den här underbara ynglingen som var två år yngre än mig och jag kunde inte förstå varför han inte hörde av sig längre.
Helt plötsligt så bara fanns han i mitt liv igen. Allt jag glömt att jag kände uppdagades och jag var kär igen. Den gången var det jag som krossade hans hjärta... Det var inte meningen, men jag trodde inte att han ville ha mig i sitt liv längre eftersom att han hade gått och gömt sig någonstans och så dök Joacim upp och jag gav mitt hjärta till honom istället.
Jag är lycklig med Jocke, det har bara gått tre månader men det känns bra. Dock så kan jag inte låta bli att tänka på hur det skulle ha blivit ifall jag inte hade träffat honom. Hade det varit jag och Ludde då, eller hade han struntat i mig igen?
Vill han ha mig för att han har förlorat mig, eller är det han känner äkta? I vilket fall som helst så vill jag inte att han ska försvinna ur mitt liv, för han var en sådan stor glädjekälla under flera månader. Vi har spenderat många oseriösa, seriösa och intima timmar på telefon under många kvällar och man glömmer inte sådant, det gör man inte.

Nu inleds sista veckan som tonåring förresten. Sen är jag vuxen "på riktigt". Och helst av allt vill jag bara vara 14 igen, då när allt var lite förbjudet och sommaren var det bästa som fanns. När jag och Lelle hade många samtal som fick oss att mogna på många sätt. Kan inte glömma de underbara stunderna när hon och jag jagade runt efter hennes drömprinsar, eller den gången då vi skulle gå på bio runt jul och vi möttes vid den stora granen på torget i Gävle och hon gav mig en underbar tröja i julklapp som jag fortfarande har kvar. Eller den gången jag hade gjort rastaflätor och hon blev så chockad och glad att hon inte riktigt visste var hon hade sig själv. Trapphusen på Sofiedalskolan där vi satt och lyssnade på Bobban. Franskalektionerna.
Jag saknar Linnéa Tronelius sjukt mycket. Kom hit!


Lisa också. Min tvillingsjäl. I need you.

Nu tappade jag tråden för att jag håller på med facebook...