Ad astra per aspera

Då är det påsk igen. Förra påskafton inföll på min födelsedag. Då var jag gravid, tjock och singel.
I år är jag inte gravid, men har urinvägsinfektion, är mindre än förra påsken men fortfarande inte nått målvikten och jag har fast partner.

Jag är inte en sådan som glömmer mina vänner för att jag skaffar partner, tvärtom. Dock så verkar det som att man inte längre är något att ha när man skaffat partner i vännernas ögon - helt omvänt. Jag försöker och försöker och försöker hålla vänskap vid liv, men jag tycker mig motarbetas av en förskräcklig makt. Vad fan kan man göra mer än att höra av sig då?

Jag har skaffat en ny bekantskap, Tina, som ska bli bildlärare. Jag tror att vi skulle kunna bli riktigt bra vänner hon och jag. Hon är avslappnad och inte ett dugg pryd, vilket är hur skönt som helst!

I helgen blir det tentaplugg och mobbningplugg, inte ett dugg sugen, men det måste göras!

Jag har tappat aptiten. Tror det är antibiotikan... Jag måste ju äta, men jag känner mig helt oförmögen till att göra det! Jag blir sjukt besviken på mig själv ifall anorexian är på väg tillbaka. Det håller inte när jag ska plugga. Det håller inte överhuvudtaget!

Jag måste ragga ciggpengar... Darn.