Ad astra per aspera

Mitt hundrade inlägg.
Är inte säker på att det kommer innehålla substans eller relevans, jag behöver bara spy upp mina tankar någonstans.

Det finns två saker som kan få mig att gråta: prestationsångest och minnen. Jag kan dock inte avgöra vilken av de två som fick mig att väta kinderna i 120 sekunder alldeles nyss. Jag tittade på bilder av en gammal vän och det fick mig att börja gråta, men samtidigt så sitter jag och jobbar med en hemskrivning som känns som ett ton tegel över mitt bröst, så det är där avgörandet är svårt.
Jag minns en höstdag förra året... Göteborgs station, 10 minuter innan tåget mot Stockholm skulle gå och jag skulle med det. Jag var helt sjukt nervös och han dansade. Jag tittade mest på honom och log, jag blev handlingsförlamad (ni som känner mig vet att jag är ingen som tappar kontroll över min auktoritet eller tappar talförmågan för den delen). Det hörs en röst ur högtalarna som säger att de som ska med x2000 mot Stockholm ska ta plats i tåget. Nu var jag stressad, nervös OCH handlingsförlamad. Jag tänkte "vinna eller försvinna" och drog honom mot mig, kramade honom och gav honom en fjärilslätt puss på munnen.
Väl på min plats så log jag hela vägen till Stockholm. Sen försvann han. Ja, inte helt, men jag hörde knappt något ifrån honom förrän december/januari. Jag minns att jag fick något sms runt Halloween då han frågade mig var jag var... Jag var kär, det var jag helt säker på, i den här underbara ynglingen som var två år yngre än mig och jag kunde inte förstå varför han inte hörde av sig längre.
Helt plötsligt så bara fanns han i mitt liv igen. Allt jag glömt att jag kände uppdagades och jag var kär igen. Den gången var det jag som krossade hans hjärta... Det var inte meningen, men jag trodde inte att han ville ha mig i sitt liv längre eftersom att han hade gått och gömt sig någonstans och så dök Joacim upp och jag gav mitt hjärta till honom istället.
Jag är lycklig med Jocke, det har bara gått tre månader men det känns bra. Dock så kan jag inte låta bli att tänka på hur det skulle ha blivit ifall jag inte hade träffat honom. Hade det varit jag och Ludde då, eller hade han struntat i mig igen?
Vill han ha mig för att han har förlorat mig, eller är det han känner äkta? I vilket fall som helst så vill jag inte att han ska försvinna ur mitt liv, för han var en sådan stor glädjekälla under flera månader. Vi har spenderat många oseriösa, seriösa och intima timmar på telefon under många kvällar och man glömmer inte sådant, det gör man inte.

Nu inleds sista veckan som tonåring förresten. Sen är jag vuxen "på riktigt". Och helst av allt vill jag bara vara 14 igen, då när allt var lite förbjudet och sommaren var det bästa som fanns. När jag och Lelle hade många samtal som fick oss att mogna på många sätt. Kan inte glömma de underbara stunderna när hon och jag jagade runt efter hennes drömprinsar, eller den gången då vi skulle gå på bio runt jul och vi möttes vid den stora granen på torget i Gävle och hon gav mig en underbar tröja i julklapp som jag fortfarande har kvar. Eller den gången jag hade gjort rastaflätor och hon blev så chockad och glad att hon inte riktigt visste var hon hade sig själv. Trapphusen på Sofiedalskolan där vi satt och lyssnade på Bobban. Franskalektionerna.
Jag saknar Linnéa Tronelius sjukt mycket. Kom hit!


Lisa också. Min tvillingsjäl. I need you.

Nu tappade jag tråden för att jag håller på med facebook...

Då är det påsk igen. Förra påskafton inföll på min födelsedag. Då var jag gravid, tjock och singel.
I år är jag inte gravid, men har urinvägsinfektion, är mindre än förra påsken men fortfarande inte nått målvikten och jag har fast partner.

Jag är inte en sådan som glömmer mina vänner för att jag skaffar partner, tvärtom. Dock så verkar det som att man inte längre är något att ha när man skaffat partner i vännernas ögon - helt omvänt. Jag försöker och försöker och försöker hålla vänskap vid liv, men jag tycker mig motarbetas av en förskräcklig makt. Vad fan kan man göra mer än att höra av sig då?

Jag har skaffat en ny bekantskap, Tina, som ska bli bildlärare. Jag tror att vi skulle kunna bli riktigt bra vänner hon och jag. Hon är avslappnad och inte ett dugg pryd, vilket är hur skönt som helst!

I helgen blir det tentaplugg och mobbningplugg, inte ett dugg sugen, men det måste göras!

Jag har tappat aptiten. Tror det är antibiotikan... Jag måste ju äta, men jag känner mig helt oförmögen till att göra det! Jag blir sjukt besviken på mig själv ifall anorexian är på väg tillbaka. Det håller inte när jag ska plugga. Det håller inte överhuvudtaget!

Jag måste ragga ciggpengar... Darn.

Jag önskar ofta att man slapp tänka. Slapp ta ansvar, slapp veta skillnad på rätt och fel.
Är dock inte säker på att jag faktiskt vet skillnaden på rätt och fel än... Jag slänger mig alltid ut handlöst i situationer och hoppas på det bästa. "Spontan och impulsiv" är de två orden som vanligtvis brukar yttras från andras läppar för att beskriva mig. Sant är det nog också. Att planera, att ruta in sitt liv timme för timme känns så...dött. Ja, dött. Impulsivitet känns ju mycket mer levande. Av det drar jag slutsatsen att planeringstöntar med scheman för varje dag, t.o.m när de ska titta på TV är zombies. Levande döda. Usch, jag är så smart att jag blir rädd ibland.

Idag fick jag spela en galen kemilärare på dramalektionen. Det var svinkul! Nu sitter jag i korridoren på skolan och läser ur Christer Stensmo's Ledarskap i klassrummet som ska vara utläst ikväll... har bara... 180 sidor kvar.
När ska någon uppfinna en liten grej som man bara kan koppla in till hjärnan och få information av? Fast... det går ju emot mina värderingar lite. Då skulle ju puckon kunna bli smarta och det skulle vara hemskt! Eller...om man gör så att de som är smarta får använda den grejen och de dumma får fortsätta vara dumma?

Om en månad blir jag 20. Vuxen på riktigt? Jag tänker aldrig bli vuxen på riktigt, fy bubblan vad tråkigt. Tänker dö när jag fått barnbarn också, det passar alldeles utmärkt, vägrar bli gammal och gaggig.

Igår ringde jag halva släkten känns det som... Ringde min yngsta moster Ragnvi (62 år gammal) och hörde hur hon mådde, fick reda på att hon äntligen slutat jobba (arbetsnarkomanen, vilket strax för mig till min familjs missbruk) och går hemma med Torbjörn (hennes karl) nu. Sen fick jag telefonnumret till min äldre moster Siv ( 65+) och ringde henne för att få tag i min kusin Kent's (Humle, trubadur och kryssningsvärd för Viking Line) telefonnummer. Hon har tydligen slutat dricka (alkoholisten) och köpt en camping med sin karl. Båda två hade massor av frågor som jag svarade på, "vad gör du nu?", "hur gammal är du nu då?", "har du en karl?".
Sen gjorde jag det bästa jag gjort på länge. Jag ringde min kusin Kent som denna veckan är hemma med sina tre småflickor och sin kvinna, vi pratade intensivt i 15 minuter om musiken och om att jag kanske har möjlighet att få bli lektant på en färja i sommar!
Pratade självklart också med mor, vilket jag gör ca 2-3 gånger om dagen nuförtiden. Pratade lite om familjens olika missbruk. Jag och syrran med våra ätstörningar och jag även med min shoppingmani, mammas spelmissbruk, mostrarnas arbetsnarkomani respektive alkoholism. På något vis har vi alla lyckats i livet där vi står just nu ändå.

Hade velat gå igenom ett par romanser som har betytt mycket för mig på olika sätt den senaste tiden, men vet inte om jag är tillräckligt stark för det just nu...
Tentastressad, trött, utarbetad, röksugen (undrar om jag vågar lämna datorn obevakad i korridoren för en liten cigg...?)orkar inte riktigt packa ner den för att sedan ta upp den igen efter tio minuter...

Jaoooo, nu tar jag mig fan en cigg.