Ad astra per aspera

Åkte kana på skorna nedför slottsbacken idag. Snö är fan inte kul. Det var roligt när man var 10-, sen blev det bara opraktiskt. Fast det är roligt att åka pulka, det kan man inte säga något om.

Musik musik musiiiik! Det är underbart att plugga musik, men historiakursen känns lite tråkig just nu... =/ Uppsatsskrivningen däremot ska bli riktigt rolig! Ska bli kul att få skriva på svenska igen, det var ett bra tag sen. Snart är vecka 2 avklarad, tiden går alldeles för fort, känns som det var terminsstart idag!

Jag undrar hur länge jag kommer orka med det här.Vill inte låta någon äta kakan och ha den kvar... men jag mår så bra just nu så jag vill inte fundera över det heller. Dock så gör det så jävla ont att han bryr sig mer om vad andra tycker än om vad jag känner, även om det inte är menat som något medvetet jäklande med mig, så gör det ändå ont. Känner mig så trygg, så fantastisk och underbar med honom. Det är nästan obeskrivligt. Älskar honom verkligen.

Försöker göra templates.

Jag öppnade bloggen för att skriva något. Men ärligt så har jag inget att skriva om.

Ja. Det har varit två månaders uppehåll i bloggen. Känns inte som så lång tid...

Det har hänt rätt mycket i alla fall: Har hoppat av bandet, CSN beviljade mig studielån (fantastiskt) så jag kan läsa om terminen jag missade, har börjat läsa om terminen jag missade, bestämt mig för att flytta till en annan lägenhet, varit sjuk i den nya influensan (svininfluensan) och mitt ex har efter 15 månaders singeltid skaffat sig en ny flickvän... Hur kan HAN hitta en ny innan jag? Frustrationen blev ju inte bättre när jag fick reda på det. Hur som helst så är jag helt över honom och jag är inte det minsta svartsjuk. Missunnsam däremot... Jag vill ju också ha någon. Jag tänkte hela tiden att "så länge han är singel, så gör det ju inget om jag är det också". Istället begravde jag hela mig själv i en patetisk person utan egen vilja. Aldrig igen. Lära av sina misstag.

Jaja, så vem är frivillig som pojkvän? I det här läget tror jag att jag tar i princip vem som helst. Kanske främst för att få ligga när jag vill. Så anmäl er i kommentarformuläret så får vi se vad som händer.

P&K

Jag kanske inte kommer göra mig särskilt förstådd, men jag tänker försöka. Jag orkar heller inte ta den långa versionen utan jag vill bara få mitt budskap framfört.

Det är såhär jag vet att det är rätt:

- Du ser ut som någon som inte stämmer in alls på någon jag skulle vara med. Mina pojkvänner har haft typiska modelldrag allihopa, men du har inget sådant.
- Du har sådana personliga problem som skulle göra att vem som helst skulle vända i dörren.
- Du pratar innan du tänker och får alltid problem med att förklara dig sen.

Trots detta, så stannar jag kvar. Eller du stannar kvar i mig. Det är SÅ jag vet att det är rätt. Jag bortser från ALLT jag ALDRIG skulle bortse från om det inte var menat att det skulle vara vi. Jag behöver inte ens bortse från det. Du är det vackraste jag någonsin fokuserat blicken på. Du är den finaste människan som någonsin skapats och dina problem vägrar jag blunda för, även om du hellre ville att jag skulle flytta låååååångt bort för att du skulle kunna fly ännu mer, för visst är det så? Jag skyndar på procedurer i ditt liv som du aldrig trott att du skulle gå igenom? Jag kanske är ett pain in the ass många gånger, men jag hjälper dig att hjälpa dig själv.
Att du pratar innan du tänker är något jag lärt mig att acceptera med tiden, haha, det går inte att ändra på det.

Skillnaden är väl nu att jag slutat bekämpa det jag dras emot, som är du, medan du fortfarande efter såhär lång tid försöker kämpa emot det.
Jag vet varför också. Vår första tid tillsammans skulle bli oerhört katastrofal. Så mycket skulle hända och jag har sett det redan, så jag vet varför du backar. Varför du säger att du inte "orkar". Men om vi vet det vi vet, på riktigt. Varför gör vi det inte tillsammans? Du skulle hata mig mycket, jag skulle avsky dig. Vi skulle bråka fucking hela jävla tiden till en början, men bara tills "det" är över. Och du vet det också. Vi skulle såra varandra, vi skulle skrika på varandra, gråta i varandras armar och älska varandra. Det skulle bli fantastiskt vackert.

Jag har funderat på den saken... att kanske är det jag som fattas för dig och du för mig? Som pusselbitar... Fast ändå inte riktigt... Som en pusselbit. Som en trasig pusselbit. Jag är den trasiga delen som fattas i dig och du är den trasiga delen som fattas i mig..?

Hur som helst. Så kan det definitivt inte skada oss att försöka när vi redan skadat varandra så illa som vi har och när vi vet det vi vet om varandra och om vad som är vi.

Jag är säker... This is our time. Det är vår tid nu. Inte då, inte sen. Men nu.

Återigen så sitter jag här och våndas över bristen på ett kärleksfullt sällskap. Har ju katterna förstås, men jag vill inte bli en gammal katt-tant... Jag är inte gjord för ensamhet! Jag är så frustrerad just nu. Åhh... En cigg, en cigg.

Nåväl. Mr. F.B har träffat en (i mina öron alldeles för gammal för honom) tjej som är 28. Han pratar hela tiden om att det går inte med yngre för de är ju så oerfarna. Jag tar illa vid mig varenda gång. Jag vet vem jag är, vad jag vill, vad jag vill bli. Jag har fler ärr på insidan än de flesta har när de går ur tiden... hur kan han dra mig över samma kam som andra? Efter vad han berättat så verkar hon inte vara särskilt olik mig till utseendet heller. Kaxig... Det är väl jag också, men jag har godhet och ödmjukhet i bagaget också.

Jag har ju slutat leta efter "någon", de dimper ner i huvudet på mig, förvirrar mig och sen vill de inte ha mig.

Linus... den pojken förvirrar mig gång på gång... Jag ska bara låta det vila och ta det som det kommer. Ingen energi får slösas på sådana som inte vet vad de vill.

Just nu är livet tungt av anledningar jag inte orkar skriva här... för det handlar om pengar och jag och pengar har inte världens bästa relation. Jag hatar pengar. Och när det gäller om saker som händer om 2 månader som man måste tänka på nu så blir det ännu värre. Just nu funderar jag allvarligt på om det inte bara blir bättre om jag lägger mig ner och dör... Det är som ett välspunnet nät som jag aldrig kommer krångla mig ur, känns det som. Jag behöver en revisor och en assistent som kan ordna upp det här åt mig, för jag kan inte tänka själv på pengar. Jag kan bara inte.

Och det gör inte saken bättre att det inte finns någon att hålla i handen när det känns såhär...

Gammal dikt, som jag inte minns när jag skrev, men jag hittade den på datorn nyss.

OCH BRANN, DET GJORDE JAG

Rökfyllda rum
vi tumlade runt i sommarnätternas milda bris
utan visdom om framtiden som lurade bakom hörnen
andetag mot min hals
en gång, jag vet det, att en gång var det så
Eld och syre
du fick mig att brinna
och brann
Det gjorde jag.
En gång, jag vet det, att en gång så brann du också
för mig
Kvävande
krävande
vem vet?
Ständigt kastar jag blickar över axeln
för att se om du är där
kan jag brinna?
För brann
Det gjorde jag.

Hallå där.
Nu var det ett tag sedan jag bloggade... Som ni förstår så har det varit alldeles för mycket det här halvåret för att jag ska ha kunnat hantera det på ett felfritt sätt, därför har jag heller inte haft tid att blogga.

Nu har jag ändrat layouten återigen, ni som är återkommande läsare vet att det händer då och då. Det känns mysigt med blått på något vis och jag är grymt nöjd med min bildredigering! (GNU's Gimp är ett sjukt bra photo editing-program, som dessutom är gratis!)

Egentligen borde jag sova nu, men jag hade tänkt att lägga mig så fort jag avslutat inlägget, så hinner jag kanske somna innan det ljusnar för mycket.

Jag har lugnat ned hela mitt känsloliv rejält efter vårens fatala misstag - det som hände med Mr.F får inte hända igen, för nästa gång så går jag under helt, tro mig.

Jag frågar mig själv varför jag är så svårälskad, när det är så många som tycker om mig. Bjuder jag inte in de jag faller för tillräckligt mycket så att de känner sig välkomna i mitt hjärta? Är jag för hård, är jag kall? Är jag kanske helt fel?
"Everything happens for a reason" har alltid varit mitt motto, men det är svårt att hålla fast vid de orden när jag inte kan se betydelsen av vissa händelser... Har inte gråtit på många dagar nu, men det kom en tår nyss.
Det börjar bli plågsamt att inte vara mer för någon än en vän, eller något man har sex med... Inte för att jag inte älskar och uppskattar vänskap, inte för att jag inte uppskattar sex... Men någon måste väl ha vett nog för att kombinera de två och kalla mig för sin?
Det kanske inte är jag som är kall... För det vägrar jag tro. Det kanske är världen som är kall.
Det kanske är jag som söker mig till fel människor...? Jag har kommit fram till det många gånger och ändrat inriktning och umgängeskretsar och träffat helt andra typer av människor och där, alltid där, har HAN funnits. Han som älskar mig från första stund och inte vill leva utan mig. Han klarar sig utan mig, men han vill inte. Vad finns kvar? Var har jag inte varit?

Det är inte så att jag tvunget måste ha någon... Det är bara det att det var så längesen någon älskade mig... och jag är en sådan brutal känslomänniska och jag tror att det enda jag består av är passion för saker och jag vill älska någon som älskar mig. Just nu är det vad jag behöver för att kunna komma framåt och utvecklas och jag vet det.
Jag är trött på tveksamma män som inte har någon aning om vad det är de vill. Jag vet vad jag vill och förtjänar någon som också vet.

Jag citerar Shania Twain: "If you're not in it for love, I'm outta here".

Ändra layouten på bloggen. Ändra layouten på mitt liv.

Just nu är det ingenting som är som det ska. Det kommer alltid sådana här perioder, men den här känns värre för det finns känslor med i bilden.

Skolan går inte så bra just nu, på grund av allt överväldigande som hänt. Jag kan inte förmå mig att göra det som borde göras, men jag ska ta tag i det... Jag ska! Jag vill. Men jag kan inte...

Det finns två i mitt liv just nu som betyder otroligt mycket för mig... Ni som står mig nära, eller som har ögonen på skaft vet vilka. Av sekretesskäl låter jag bli att skriva deras namn här.

Den ena har mått dåligt en period och mår bättre nu. Han frågade mig för några veckor sen om vi ska ta vid där vi slutade innan han började må piss, när han mår helt bra igen. Jag svarade ja, för vad kan jag göra? Han äger mitt hjärta, min själ, mitt hela jag.

Den andra... Ja... Vad kan jag säga? Han går igenom riktigt jobbiga saker just nu och han har tjej. Innan hans liv blev knas så ville han vara med mig (detta var under perioden det var knas i nummer 1's liv) och han skulle lämna sin tjej. Nu... så vet han inte vad han vill. Han vet ingenting. Han kom till mitt liv när jag var på långsam uppgång från att ha varit riktigt nere, så han räddade mig och visade mig världen genom helt andra ögon. Han frågade mig om jag ville vara hans vän tills han rett ut saker och ting. Jag sade nej...först...sen sa jag ja, för vad kan jag göra? Han äger en del av det som är kärnan till vad som är jag.

Båda två får mitt hjärta att slå hårt. Men på olika sätt. Båda två bryr sig om mig. Men på olika sätt.

Som ni ser så ligger bollen i båda fallen hos männen. Hur gick allt så fel? Hur tappade jag mitt trumfkort och blev satt i den här positionen?
När blev jag en disneyfigur som bara väntar och väntar och väntar?

Jag borde lämna båda två utan att se mig om, men hur kan jag när jag med den ena känner mig som en prinsessa och med den andra skrattar och mår bra?
Jag har aldrig stått inför ett sånt här dilemma och jag tror ärligt, att ifall ingen av dem passar bollen till mig snart, så tänker jag lämna spelet.

All is fair in love and war.

Mars tar slut idag och med det hoppas jag på något bättre än vad som varit under 31 dagar.
Stressen tar kål på mig. Har du någonsin varit så stressad att du inte kunnat göra något av det du måste göra och haft en konstant spykänsla i kroppen?
Så har jag det nu. Det är inte ett dugg trevligt. Jag har svårt att njuta av något över huvud taget och det enda som får mig avslappnad är vin =/

Skolan går skit och jag fattar ingenting av uppgifterna vi ska göra, jag bara hoppas innerligt på att jag hinner ta igen det jag missat nu på två veckor, för annars måste jag byta inriktning... Det håller inte annars.

Jag vill ha en HEL helg bara med filmtittande och mys, kan inte någon ställa upp och hålla mig sällskap? Jag måste få koppla av i gott sällskap utan en massa alkohol och tjo och tjim. Hjälp mig.

Emma ringde nyss och frågade om jag ville följa med till sjön och grilla och dricka lite vin för hon tänkte att jag kanske behövde ett avbrott, halleluja för folk som förstår. Så det blir grillande ett par timmar och mys =)