Ad astra per aspera

Jag kanske inte kommer göra mig särskilt förstådd, men jag tänker försöka. Jag orkar heller inte ta den långa versionen utan jag vill bara få mitt budskap framfört.

Det är såhär jag vet att det är rätt:

- Du ser ut som någon som inte stämmer in alls på någon jag skulle vara med. Mina pojkvänner har haft typiska modelldrag allihopa, men du har inget sådant.
- Du har sådana personliga problem som skulle göra att vem som helst skulle vända i dörren.
- Du pratar innan du tänker och får alltid problem med att förklara dig sen.

Trots detta, så stannar jag kvar. Eller du stannar kvar i mig. Det är SÅ jag vet att det är rätt. Jag bortser från ALLT jag ALDRIG skulle bortse från om det inte var menat att det skulle vara vi. Jag behöver inte ens bortse från det. Du är det vackraste jag någonsin fokuserat blicken på. Du är den finaste människan som någonsin skapats och dina problem vägrar jag blunda för, även om du hellre ville att jag skulle flytta låååååångt bort för att du skulle kunna fly ännu mer, för visst är det så? Jag skyndar på procedurer i ditt liv som du aldrig trott att du skulle gå igenom? Jag kanske är ett pain in the ass många gånger, men jag hjälper dig att hjälpa dig själv.
Att du pratar innan du tänker är något jag lärt mig att acceptera med tiden, haha, det går inte att ändra på det.

Skillnaden är väl nu att jag slutat bekämpa det jag dras emot, som är du, medan du fortfarande efter såhär lång tid försöker kämpa emot det.
Jag vet varför också. Vår första tid tillsammans skulle bli oerhört katastrofal. Så mycket skulle hända och jag har sett det redan, så jag vet varför du backar. Varför du säger att du inte "orkar". Men om vi vet det vi vet, på riktigt. Varför gör vi det inte tillsammans? Du skulle hata mig mycket, jag skulle avsky dig. Vi skulle bråka fucking hela jävla tiden till en början, men bara tills "det" är över. Och du vet det också. Vi skulle såra varandra, vi skulle skrika på varandra, gråta i varandras armar och älska varandra. Det skulle bli fantastiskt vackert.

Jag har funderat på den saken... att kanske är det jag som fattas för dig och du för mig? Som pusselbitar... Fast ändå inte riktigt... Som en pusselbit. Som en trasig pusselbit. Jag är den trasiga delen som fattas i dig och du är den trasiga delen som fattas i mig..?

Hur som helst. Så kan det definitivt inte skada oss att försöka när vi redan skadat varandra så illa som vi har och när vi vet det vi vet om varandra och om vad som är vi.

Jag är säker... This is our time. Det är vår tid nu. Inte då, inte sen. Men nu.

Återigen så sitter jag här och våndas över bristen på ett kärleksfullt sällskap. Har ju katterna förstås, men jag vill inte bli en gammal katt-tant... Jag är inte gjord för ensamhet! Jag är så frustrerad just nu. Åhh... En cigg, en cigg.

Nåväl. Mr. F.B har träffat en (i mina öron alldeles för gammal för honom) tjej som är 28. Han pratar hela tiden om att det går inte med yngre för de är ju så oerfarna. Jag tar illa vid mig varenda gång. Jag vet vem jag är, vad jag vill, vad jag vill bli. Jag har fler ärr på insidan än de flesta har när de går ur tiden... hur kan han dra mig över samma kam som andra? Efter vad han berättat så verkar hon inte vara särskilt olik mig till utseendet heller. Kaxig... Det är väl jag också, men jag har godhet och ödmjukhet i bagaget också.

Jag har ju slutat leta efter "någon", de dimper ner i huvudet på mig, förvirrar mig och sen vill de inte ha mig.

Linus... den pojken förvirrar mig gång på gång... Jag ska bara låta det vila och ta det som det kommer. Ingen energi får slösas på sådana som inte vet vad de vill.

Just nu är livet tungt av anledningar jag inte orkar skriva här... för det handlar om pengar och jag och pengar har inte världens bästa relation. Jag hatar pengar. Och när det gäller om saker som händer om 2 månader som man måste tänka på nu så blir det ännu värre. Just nu funderar jag allvarligt på om det inte bara blir bättre om jag lägger mig ner och dör... Det är som ett välspunnet nät som jag aldrig kommer krångla mig ur, känns det som. Jag behöver en revisor och en assistent som kan ordna upp det här åt mig, för jag kan inte tänka själv på pengar. Jag kan bara inte.

Och det gör inte saken bättre att det inte finns någon att hålla i handen när det känns såhär...