Ad astra per aspera

Trött på att hosta. Det har gått så långt att musklerna kring högerögat håller på och krampar.

Ligger i soffan med datorn på magen och tittar på Kristallen. Aldrig tittat på liknande förut, någon gång ska vara den första.

Jag känner mig helt...utanför. Utanför allting. Som att jag tappat greppet om verkligheten, fast ändå inte. Det känns som jag knuffats utanför verkligheten, som att någon med vilje knuffat mig utanför min egen verklighet. Egentligen borde jag skriva på engelska, men jag orkar inte riktigt.
Känns som att jag håller på att bli uppäten av ensamheten igen... Eller kanske inte.
Men det känns liksom inte att världen har någon kärlek över till mig. Alla är så gulligulliga och puttinuttiga, men jag får ingenting... Jag missunnar inte någon något heller, men skulle också vilja ha någon att hålla i handen ibland.

Och jag har till och med slutat leta. För längesen. Efter Tony i somras så orkade jag inte längre, jag förtjänar inte att bli bränd på det viset.
Träffade någon nyligen också... men jag brände mina broar för att få vara lycklig en sekund... Jag tror dock inte att han skulle kunna intressera sig för mig, så då var det lika bra.
Han är så otroligt vacker på så många sätt... Jag avskyr hans skratt, men det visar bara att han är mänsklig och att jag inte blivit blind (döv?). Han ögon är helt utan tvekan de vackraste ögonen jag någonsin sett... Till honom har jag dock bara sagt att de är vackra... Man får ju inte verka överdriven!
Vi intresserar oss för exakt samma saker, han är intelligent och har humor och när han ler så blir jag yr.
Än så länge så är detta dock enbart ett intresse för min hjärna att hänga upp sig på en liten stund. Finns inga övriga känslor i mitt inre. Än... De brukar ju dyka upp trots att jag försöker kämpa emot.

Cigg. Apelsinjuice också, kanske. Åhåhåhå, nu vill jag se Kenny Starfighter! Lätt att det måste gå att ladda ner det någonstans!

Nä... Jag får inget vettigt ur mig just nu. Back to the telly!