Ad astra per aspera

Hur kan en person vara vid liv den ena dagen och sedan bara borta...? Ryckt ur denna världen ovetandes... Mord. Jag förstår det inte.

Mina tankar går till Paulina hela tiden. Hon är stark, hon klarar detta.

Jag skickade ett sms till en död man i natt... Det var mitt sätt att få ett avslut på det tror jag. Fick leveransrapport ett par minuter senare... undrar vem som läser det.

Jag känner mig helt... frusen. Apatisk. Jag bryr mig inte så mycket om något just nu... Vet inte ens om jag kommer klara tentan imorgon... Isåfall blir det två omtentor, känns inte särskilt roligt.

Vila i Frid, Daniel.

Baaaaaaah.

Det luktar kattpiss i hela lägenheten och jag blir galen snart.

Ville så gärna ta ett par öl idag, men ingen var särskilt på...

En sak som gör mig ledsen är alla pikar som haglar i klassrummet om hur dålig högerpolitik är... Men ingen tänker på att jag ligger aningens i underläge vad gäller det i vår grupp och ingen tänker på att jag kanske blir ledsen... För det blir jag. Mitt hjärta sitter till höger, jag svär och det gör ont när jag får höra massa skit om det hela tiden, jag öser ingen skit över vänsterpolitik när någon hör. Jag medger att jag skrivit skit om det i bloggen en eller två gånger, men varför pracka på någon något som de inte vill höra? - Onödigt tycker jag.
Och så tycker jag att folk ska läsa på om saker innan de börjar låta grodorna hagla ut ur käften.

Trött på att hosta. Det har gått så långt att musklerna kring högerögat håller på och krampar.

Ligger i soffan med datorn på magen och tittar på Kristallen. Aldrig tittat på liknande förut, någon gång ska vara den första.

Jag känner mig helt...utanför. Utanför allting. Som att jag tappat greppet om verkligheten, fast ändå inte. Det känns som jag knuffats utanför verkligheten, som att någon med vilje knuffat mig utanför min egen verklighet. Egentligen borde jag skriva på engelska, men jag orkar inte riktigt.
Känns som att jag håller på att bli uppäten av ensamheten igen... Eller kanske inte.
Men det känns liksom inte att världen har någon kärlek över till mig. Alla är så gulligulliga och puttinuttiga, men jag får ingenting... Jag missunnar inte någon något heller, men skulle också vilja ha någon att hålla i handen ibland.

Och jag har till och med slutat leta. För längesen. Efter Tony i somras så orkade jag inte längre, jag förtjänar inte att bli bränd på det viset.
Träffade någon nyligen också... men jag brände mina broar för att få vara lycklig en sekund... Jag tror dock inte att han skulle kunna intressera sig för mig, så då var det lika bra.
Han är så otroligt vacker på så många sätt... Jag avskyr hans skratt, men det visar bara att han är mänsklig och att jag inte blivit blind (döv?). Han ögon är helt utan tvekan de vackraste ögonen jag någonsin sett... Till honom har jag dock bara sagt att de är vackra... Man får ju inte verka överdriven!
Vi intresserar oss för exakt samma saker, han är intelligent och har humor och när han ler så blir jag yr.
Än så länge så är detta dock enbart ett intresse för min hjärna att hänga upp sig på en liten stund. Finns inga övriga känslor i mitt inre. Än... De brukar ju dyka upp trots att jag försöker kämpa emot.

Cigg. Apelsinjuice också, kanske. Åhåhåhå, nu vill jag se Kenny Starfighter! Lätt att det måste gå att ladda ner det någonstans!

Nä... Jag får inget vettigt ur mig just nu. Back to the telly!

Återigen har jag svart hår. Tycks aldrig hålla mig blond. Det är jag, men det känns inte som jag...
Jag ljuger hur jag än gör.

De senaste dagarna har det varit svårt att låta bli att tänka på Alex... Jag kan inte riktigt förklara varför heller. Ingen känslomässig förändring. Kanske snarare är det faktumet att det var längesen jag verkligen pratade med honom... Skolstart är kul I guess, när det är nollning. För mig är det bara pang på plugget.
Ja, så rättare sagt så tror jag att jag saknar honom. Det är svårt att uttrycka en sådan sak i ord på något vis... Men ja.
Det var alldeles för längesen vi sågs och flera veckor sedan vi pratade i telefon ett längre samtal än 2 minuter.

Och jag är sjuk. Det tar fan kål på mig. Orkar inget. Har ingen aptit och inga hungerskänslor...

Jaha. Det vill jag lova.
Snorig, rosslig, seg, trött, öroninflammation och feber.

Var hemma från skolan idag. Missade två föreläsningar och det kändes hemskt. Jag missar aldrig något... Mår jättedåligt över det. Blir sjukt stressad också. Ska ha massor läst tills imorgon, men min litteratur har inte kommit än så jag kan inte.

Nyss ätit citronbitare med potatismos och citron- och dillsås. Det var rätt ok gott, blev lite för salt dock.

Tänkte också bara meddela för er regelbundna bloggläsare att jag förmodligen kommer börja skriva min blogg på engelska för att slipa på mina färdigheter. Som ni vet så pluggar jag ju just nu engelska och ska göra det i 1½ år.