Ad astra per aspera

Jag har aldrig skrivit något riktigt inlägg om hur min vardag ser ut med tanke på matförhållanden och liknande så jag tänkte att det kanske var dags, med tanke på hur Pro-Anakulturen breder ut sig över Sverige.

Först!: Man blir aldrig frisk från varken anorexia nervosa eller bulimia nervosa - man lär sig kontrollera sin sjukdom och kan därigenom kalla sig frisk, eller som jag hellre säger "nykter".

Jag valde aldrig att bli anorektisk. Jag vaknade upp en dag och mamma satt surmulen vid köksbordet och tittade på mig och sade: "Varför äter du aldrig längre?". Mitt svar var självklart för mig: "Va? Jag äter väl visst det. Frukost, lunch och middag!". Då svarade hon mig: "Det är inte vad jag har hört". Då fick jag reda på att hon hade bett några i personalen på skolan att kontrollera mig under lunchen, för att se så at jag åt... Men tydligen så gjorde jag inte det. Jag bara inbillade mig själv att jag åt. För det är så det går till. Man sitter med andra som äter och pillar lite i maten och pratar glatt och liksom "låtsas-äter", eftersom att man ser sina klasskompisar/vänner äta så inbillar man sig själv att man gör det också. Och hungerkänslorna ger med sig efter bara två dygn, så det är inte svårt att vara anorektiker.
I alla fall. Kontrollerandet fortsatte, jag blev tvungen att komma hem direkt efter skolan när jag vanligtvis gick till kompisar och sade att jag åt där... (jag var 13 år btw) Mamma tvingade i mig maten, jag behövde dock aldrig äta upp allt, huvudsaken för henne var att jag åt lite. Jag förstod att jag varit sjuk tillslut och accepterade kontrollerandet.
Sedan den dagen jag förstod att jag var sjuk så har jag gjort mig själv medveten om mina tankar kring att äta. Förnuftet säger att man måste äta för att må bra och överleva, men jag har i snart 8 års tid haft en djävul som bor på min axel och berättar för mig hur skönt det skulle vara att slippa äta eller hur dåligt det var att jag precis åt - ni vet en sådan där djävul som är det dåliga samvetet i filmer och har en ängel på motsatt sida som är det goda samvetet... Förnuftet är mitt goda samvete och djävulen är alla tankar som försöker få mig att hata mat.
Jag kämpar och har gjort det länge, men tankarna finns alltid där.
Om det fanns en sak jag kunde ändra i mitt liv så skulle det vara att aldrig ha blivit sjuk. Jag har förstört mitt liv. Min ämnesomsättning är i det högsta ofungerande, mina naglar är tunna som papper, mitt hår är tunt och risigt och jag har knappt någon emalj kvar på mina tänder - från en sjukdom jag tog mig ifrån för 4-5 år sedan!
Jag vet många friska anorektiker som det har gått så långt för att de inte längre kan få barn. Utan mina p-piller skulle jag förmodligen ha hormonrubbningar som skulle få vilken klimaktieriekossa som helst att hamna i underläge.

Jag tänker inte uttala mig vidare om Pro-Ana i bloggen, mer än att nämna namnet, för jag stödjer inte den kulturen. Vi är många som är lyckliga att vara friska från en ICKE-självvald sjukdom.