Jag har aldrig skrivit något riktigt inlägg om hur min vardag ser ut med tanke på matförhållanden och liknande så jag tänkte att det kanske var dags, med tanke på hur Pro-Anakulturen breder ut sig över Sverige.

Först!: Man blir aldrig frisk från varken anorexia nervosa eller bulimia nervosa - man lär sig kontrollera sin sjukdom och kan därigenom kalla sig frisk, eller som jag hellre säger "nykter".

Jag valde aldrig att bli anorektisk. Jag vaknade upp en dag och mamma satt surmulen vid köksbordet och tittade på mig och sade: "Varför äter du aldrig längre?". Mitt svar var självklart för mig: "Va? Jag äter väl visst det. Frukost, lunch och middag!". Då svarade hon mig: "Det är inte vad jag har hört". Då fick jag reda på att hon hade bett några i personalen på skolan att kontrollera mig under lunchen, för att se så at jag åt... Men tydligen så gjorde jag inte det. Jag bara inbillade mig själv att jag åt. För det är så det går till. Man sitter med andra som äter och pillar lite i maten och pratar glatt och liksom "låtsas-äter", eftersom att man ser sina klasskompisar/vänner äta så inbillar man sig själv att man gör det också. Och hungerkänslorna ger med sig efter bara två dygn, så det är inte svårt att vara anorektiker.
I alla fall. Kontrollerandet fortsatte, jag blev tvungen att komma hem direkt efter skolan när jag vanligtvis gick till kompisar och sade att jag åt där... (jag var 13 år btw) Mamma tvingade i mig maten, jag behövde dock aldrig äta upp allt, huvudsaken för henne var att jag åt lite. Jag förstod att jag varit sjuk tillslut och accepterade kontrollerandet.
Sedan den dagen jag förstod att jag var sjuk så har jag gjort mig själv medveten om mina tankar kring att äta. Förnuftet säger att man måste äta för att må bra och överleva, men jag har i snart 8 års tid haft en djävul som bor på min axel och berättar för mig hur skönt det skulle vara att slippa äta eller hur dåligt det var att jag precis åt - ni vet en sådan där djävul som är det dåliga samvetet i filmer och har en ängel på motsatt sida som är det goda samvetet... Förnuftet är mitt goda samvete och djävulen är alla tankar som försöker få mig att hata mat.
Jag kämpar och har gjort det länge, men tankarna finns alltid där.
Om det fanns en sak jag kunde ändra i mitt liv så skulle det vara att aldrig ha blivit sjuk. Jag har förstört mitt liv. Min ämnesomsättning är i det högsta ofungerande, mina naglar är tunna som papper, mitt hår är tunt och risigt och jag har knappt någon emalj kvar på mina tänder - från en sjukdom jag tog mig ifrån för 4-5 år sedan!
Jag vet många friska anorektiker som det har gått så långt för att de inte längre kan få barn. Utan mina p-piller skulle jag förmodligen ha hormonrubbningar som skulle få vilken klimaktieriekossa som helst att hamna i underläge.

Jag tänker inte uttala mig vidare om Pro-Ana i bloggen, mer än att nämna namnet, för jag stödjer inte den kulturen. Vi är många som är lyckliga att vara friska från en ICKE-självvald sjukdom.

Ryssland? Excusez-moi? Ok, skiter i landet, men låten?! Vad?!
Nu orkar jag inte lägga ner energi på det heller.
När Charlotte vann i Sverige så sade jag att låten var bra, men att jag hellre hade sett en annan vinnare, eftersom att den inte skulle funka i ESC. Det är ett välkänt faktum att Eurodisco från Sverige inte funkar i eurovision... De vill ha klockren schlager från Sverige och så är det.

Jocke och jag löste lite problem i måndags. Kan ha att göra med att jag efter 10 dagars tystnad från honom tröttnade och åkte dit på en överraskningsvisit. Vi är tillsammans igen och det känns bra. Mindre bra känns det dock att han tycker att det går "för fort" när jag vill åka till honom och spendera en natt där... Det är inte som att vi blir sambos eller skaffar barn. Äh. Svårflirtad är det som gäller nu.

Imorgon är det mors dag. Ska åka till Eva och fira henne lite, sedan Anna och sedan Ullis =) Synd bara att jag inte kan fira min egen mamma.

Jag bjuder er ett berusat "godnatt"!

Sitter här i min soffa och gör absolut ingenting förutom att fördriva tiden på internet... och hur jäkla kul är det egentligen?

Jag ger upp hoppet om att Jocke ska bli en man och säga vad han känner. Jag måste få ett slut på gråten och deppigheten och det bästa är bara att gå vidare. I'm sure.

Imorgon börjar praktiken igen. Ska bli kul. Hoppas jag. Har fixat pengar av mor så att jag kan köpa ciggisar iaf, det är bra!

Har fet jävla huvudvärk som jag bara vill sova bort, men med tanke på att det finns risk för att jag måste gå upp vid 5-tiden imorgon bitti, så är det ingen idé.

Katten är galen.

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Extreme - More Than Words. Helt fantastisk välkänd låt. Har ni inte hört den förut, så lyssna nu.

Dagens theme-song Jojo - "Too Little Too Late" (och självklart sedvanliga Strutter av Kiss och Heaven Is av Def Leppard - det är ju de två låtarna som gör mig till den jag är ;))

Fyfan. Jag hatar att gå upp på mornarna nu mer. Det känns inte viktigt längre. Jag skiter fullständigt i andra också, orkar väl inte med deras problem. Är de inte tillräckligt bra vänner, så orkar jag inte höra på dem när de klagar.
Det är därför skolan är så bra. Där är humöret alltid på topp och är det inte det, så blir det så av att Hans säger något lustigt under lektionens gång. Men så fort jag träder in mellan de 4 väggarna i mitt hem, så verkar det som att alla jag känner jobbar aktivt för att få mig på dåligt humör.

Yeah, well... Ska kika vad SMHI säger om vädret idag... just nu ser det kasst ut, med äckliga moln...
Moln fast sol. Jävla skit. Moln suger.

Det springer omkring en snubbe i blå tröja på taket bredvid och gör något...

Nä, nu är klockan 8.36 and I'm signing off!

Jag satt här vid datorn i godan ro och tänkte hitta en saga, legend, myt, sägen osv. att berätta till examinationen i skolan imorgon. Googlade lite och istället för att hitta en sådan myt som jag letade efter så hittade jag svaret på en efterlängtad fråga jag gått och burit inom mig.
Myten om att gurka inte är nyttigare än vatten. Den enda grönsaken jag gillar och som jag tål, är just gurka. Jag tycker det är fantastiskt, passar till alla maträtter! Därför, ska jag nu ta kål på myten om gurka (haha, roligt grönsakskämt):

SALLAD OCH GURKA - VÄRDELÖSA GRÖNSAKER ?

Myt: Man hör ibland, särskilt i samband med kostrekommendationer om mera grönsaker, att just våra vanligaste salladsingredienser huvudsallad och gurka inte ger några nämnvärda mängder av näring.

Fakta: Det finns ingen saklig grund för detta påstående. Myten har kanske sitt ursprung i det förhållandet att halten av vatten är ännu något högre i gurka än i andra grönsaker och att bladsallad ofta får ligga framme sönderhackad i självserveringsdiskar.

Titta t ex på kalcium som inte finns i vanliga vitamin- och mineraltabletter eftersom vi behöver nära ett gram om dagen. Gurka och isbergssallad ligger strax under och huvudsallat strax över snittet bland grönsaker och rotfrukter. Det är bara grönkål, nässlor, persilja, rabarber och spenat som ligger över dubbla medelvärdet, dvs sådant som man inte brukar äta i några mängder. Spenat, rabarber och persilja är tillsammans med te, kakao och dill de värsta exemplen när det gäller innehållet av oxalsyra som försvårar upptaget av kalcium.

Gurka ger lika mycket magnesium som tomat och nästan lika mycket som vitkål och morot. Kalium är det värre med men det är i stort sett bara potatis, blomkål, selleri och palsternacka som ger mer än dubbelt så mycket.

Sallad ger lika mycket kalium som tomat, vitkål, kålrot, purjolök och sparris och lika mycket zink som potatis, blomkål, vitkål, kålrot och morot.

Som väntat ger varken gurka eller sallad några mängder av essentiella fettsyror, men knappast heller mindre än vitkål, zucchini, tomat, rödbetor, rädisor, kålrot, gröna bönor, aubergine eller blomkål.

När det gäller essentiella aminosyror så ger både gurka och sallad nätt och jämnt fullvärdigt protein, vilket i motsats till vad många tror är vanligt för grönsaker. Däremot skulle man få sätta i sig ansenliga mängder för att få tillräckligt med protein totalt sett, men det är i stort sett bara ärter, majs, groddar och kål som ger mer än dubbelt så mycket protein som sallad eller mer än fyra gånger så mycket som gurka.

Slutligen är det bara kålväxter, nässlor, paprika, pepparrot, persilja, purjolök, rädisor och spenat som ger mer än dubbelt så mycket C-vitamin som gurka eller huvudsallad.

Källor: Ernst Abramson/Britt-Marie Andersson: Kosttabell, Liber AB 1994
Aminosyror, Livsmedelsverket 1996
Fredrik Flink 2004-03-01

Jag är ledsen, förvirrad, vilsen och apatisk. Mitt hem ser ut som jordens undergång och jag har helt tappat aptiten.
Jag saknar Jocke.... Bara gråter hela tiden. Jag är inte längre säker på att jag har gjort rätt... En sak är jag säker på i alla fall, att jag har sårat både honom och mig själv jävligt djupt.
Jag vill inte vara med någon annan än honom ju.
Och nu vet jag inte hur jag ska göra detta ogjort...

Vingården går på fyran ibland, korta avsnitt på 5 minuter som de använder för utfyllnad. Inte nog med att de pratar om den godaste alkoholhaltiga drycken (alltså vin) utan de har alltid bra musik i bakgrunden. Idag hade de en klassisk låt som jag spelade på gitarr när jag gick på gymnasiet, det gjorde mig grymt glad! Det fick mig att känna passionen jag känner i kroppen när jag spelar gitarr...

Gitarren kommer alltid vara min första och enda riktiga kärlek. Det är det längsta förhållandet jag haft, 10 år. Vi har haft svårigheter och varit osams, men vi hittar alltid tillbaka till passionen och det fantastiska samarbetet. Den har skavanker, repor, trasig lack, något gamla strängar, grym utsmyckning runt resonanslådans hål och den är min! 10-årsjubileum.

Idag måste jag skriva tentan, men jag orkar verkligen inte! Hjälp mig... Piska mig och få mig att göra det!

Är lite smått trött på spelmissbrukande pokertöntar. "Nej, jag är inte spelmissbrukare". Nä nä. Jag har levt med en, jag borde veta, borde jag inte?

Mina ögon är trötta, men kan inte förmå mig att lägga mig i sängen. Jag liksom tvingar mig själv att vara uppe för att ha lite mer ångest över att jag inte skrivit tentan...

I följande inlägg står jag för allt jag skriver och har uppbackning från ett antal andra personer.

Idol-karusellen. I lördags var det första audition som man gör för folk ur producentteamet, de skickar vidare vissa (typ de bästa och de sämsta) till juryn några dagar senare, medelmåttorna syns aldrig annat än i kön som de filmar på lördagen. Lördagen var ett rent skit kan man säga, kom till kön 8.40 och det är sjukt mycket folk där. Stod där till 18-19-tiden i solsken, regn och hagel. Sen kommer en av crew:arna och säger att vi är 60 sökande kvar och att de inte har tid att ta in fler än 30 och att vi resterande 30 måste vänta till dagen efter (trots att de tidigare sade att alla som var där skulle få sjunga för producenterna, men att det kunde bli väldigt sent). "Idol lovar runt och håller tunt" var snacket som började cirkulera. Ett gäng sökande och moraliska stöd gick på hårt och lyckades på producenterna att ändra sig och släppa in alla. Väl inne i byggnaden fick man vänta länge på sin tur, men då var man inne i alla fall! Jag gick in och sjöng för ett par otrevliga tjejer. Först sade de att det jag gjorde inte räckte för att gå vidare till juryn och jag blev chockad som fan, jag vet att jag inte är en medelmåttig sångare! Så jag tvingade på dem en annan låt och då sade de ja.
Sen är det två auditiondagar för juryn (i Stockholm iaf), i år tisdag och onsdag. Jag gjorde min audition på onsdagen då vi var ca 100 personer som gått vidare från lördagen. Det pågår mycket vacker och inte särskilt vacker sång under väntetiden för att träffa juryn, diverse intervjuer med sökande och den s.k "bikten". Själv fick jag aldrig bikta mig eller bli intervjuad. De gav godismannen massor med uppmärksamhet dock, en töntig kille som förmodligen slagit vad med sina polare om att ställa upp och göra bort sig (ni får se när programmet börjar i höst).
Rätt tidigt blev jag ivägslussad för att sjunga för juryn, tillsammans med min nya vän Robin som jag träffade i kön i lördags. Strax innan han gick in så sade han "Du är grym, du kommer gå vidare", jag svarade "detsamma" och log. Jag kände mig säker på mig själv och rösten var nästan på topp. Hade övat i väntrummet och på toaletten och fått mycket positiva reaktioner från andra sökande som alla var säkra på att jag skulle gå vidare (när jag gick vidare från lördagen var det ingen av mina vänner som var särskilt överraskade, dock så var jag överraskad över producenternas reaktioner), så fick jag äntligen gå in och göra min grej! Jag gick in till juryn, var jätteglad och laddad, inte särskilt nervös för de såg så söta ut. Anders Bagge gav mig vatten, för rummet utanför juryrummet var torrt och varmt med strålkastare för att få bra kamerabilder. De frågade lite om en tatuering och bad mig sedan sjunga. Det gick perfekt!
Anders Bagge sade "Ja, det är ingen tvekan om att du kan sjunga. Jag har ingen kritik att ge din röst.". Fan vad skönt, en av musikvärldens största producenter tycker att jag kan sjunga bra! Sen sade Laila Bagge något liknande, men samtidigt drog hon till med att konkurrensen är väldigt stark för en sångerska (som att jag inte redan visste det, men med tanke på att jag inte låter som någon annan så har man ju en bra chans tyckte jag). Då säger den sista snubben, vars namn jag inte lagt på minnet eftersom att det kändes onödigt att "Du ser inte ut som en stjärna". Jag blev helt ställd och mållös. Frågade om jag skulle sjunga en annan låt, men då tyckte de att de skulle rösta. Här sitter alltså tre personer som tycker att jag sjunger skitbra och eftersom att jag alltid trott att Idol handlar om bra sångröst och stark karisma så trodde jag att jag hade en bra chans. Jag fick sedan tre nej. På grund av hur jag ser ut. PÅ GRUND AV HUR JAG SER UT.
Oj oj oj vad glad jag blev av att höra det. Inte. Jag var rätt lugn, men nedstämd när jag gick ut från juryrummet och fick en kamera i ansiktet. Sen så är man tvungen att springa tillbaka till väntrummet för att möta nästa kamera. På vägen till väntrummet får man egentligen inte stanna, men jag mötte många bekanta ansikten som frågade hur det gått och när jag berättade vad de sagt så var reaktionen densamma hos alla. De var chockade och besvikna över hur man kan döma på det viset. Producenterna skrek på mig, men Robin som gått vidare kom och mötte mig med en kram i korridoren och jag berättade för honom samtidigt som jag började gråta. Han blev ledsen för min skull han också. Emelie, hans gravida tjej var inte särskilt glad hon heller. När jag kom in i väntrummet så hade jag tårar i ögonen och allas besvikna miner när jag kom ut, en person som de verkligen trodde skulle gå vidare, fick mig att bli mer ledsen. Ingen trodde att juryn skulle vara så hård. Så kamerateamet tyckte att det var jättekul att filma mig när tårarna rann och jag förklarade för nya vänner vad som hänt. Jag framförde till kamerateamet att jag inte var ledsen för att jag åkt ur tävlingen, utan för det de hade sagt. Sen ringde jag morsan och fick ha högtalartelefon på för att teamet skulle kunna ta upp ljudet på samtalet. Morsan sade att "men jag sade ju att de har helt sjuka ideal".
Pratade vidare med andra i väntrummet sen som sade att juryn förut i tidigare säsonger hade tagit med andra med några kilos övervikt och rabblade upp några "hon med rosa håret, Marie Picasso" (det är uppenbart att det handlade om mina 10 kilos övervikt, inte några andra yttre drag eftersom att jag vet att jag inte är särskilt ful). Jag påminde dem återigen om att det är en ny jury och att det säkerligen är ett nytt upplägg på programmet också.
Först trodde jag att jag hade blivit nekad för att jag var för ful, sen gick det upp för mig att jag inte är det, men likväl är smått överviktig.
Kollade på American Idol för några dagar sedan, det var 2 tjejer kvar för att bestämma de sista 24. En av dem var toksmal och modellsnygg, den andra var kanske en storlek 56:a (big momma). Vem gick vidare? Den storvuxna tjejen.
Pop Idol (Britain) och American Idol är ärliga och riktiga program. Idol Sverige är från och med nu bojkottat av mig och hela mitt kontaktnät. Fast måste ju se hur långt Robin kommer och hur de har klippt sakerna om mig. För det fantastiska är ju det här jävla kontraktet jag står under som säger att jag inte får avslöja information om vad som händer i programmet bakom slutna dörrar och att de har rätt att klippa och vinkla filmen hur de vill. Så jävla fantastiskt. Jag kommer framstå som en tönt i TV. Det fina är att nu kan jag skriva mina hitlåtar hur jag vill, utan att de har några rättigheter till dem!
Jag åkte ju dit för att få bekräftat av storproducenter att jag är bra och det fick jag. Jag väntade mig inte att få höra att mitt utseende inte passar sig i konkurrensen dock.
Är inte ett dugg ledsen över ATT jag åkte ur, utan VARFÖR jag åkte ur. De är inte lika kinkiga med killar. Robin är överviktig, kort, inte alls det svenska idealet för en popidol, om man nu ska prata om ideal.
Men sen får man nog se det på det viset att produktionsbolaget behöver svaga, smala heroinister som de kan styra hur de vill. Men då ska de inte gå ut med att det de söker i en idol är stor röst, karisma och "det". The X-factor. X-factor är inte att vara smal och skitsnygg. Connie Talbot (Britain's Got Talent 2007) 7 år, har the x-factor.
Jag är tacksam över att det är över så nu vill jag bara önska TV4 lycka till med Top Model-Idol 2008.

Igår var det för övrigt en mycket trevlig Valborg. Jag fick sjunga otaliga gånger och fick höra lika många otaliga gånger att "jag har aldrig hört någon som sjunger lika bra som du! Jag skulle ha röstat på dig om du hade kommit med i Idol!".
Men i alla fall. Nästa gång någon frågar mig om jag inte ska söka till Idol då kommer jag svara dem "Jag har redan gjort det. Men jag var för fet för att vara med."
Finns några som tycker jag ska kuppa och byta hårfärg, gå ner 10kg i vikt, byta genre, byta klädstil och åka dit nästa år för att få höra tre ja:n och sen neka dem eftersom att de sade nej i år.

Simon Cowell, get in touch with me. You and I have some good business to do.

I'm a star, oh yes I am.